Porträtt på gamla människor med mycket rynkor kan, förutom riktigt skäggiga bilder, vara bland det coolaste jag vet. När ljuset ligger rätt, blicken intensiv och fårorna är många och långa. Gillatumme på det!
Nej, här blir det minsann ingen botox, ifyllnad eller några åtdragande åtgärder. Jag ska åldras med allt vad det medför, från gropiga lår, gråa hår och ett fält av rynkor runt ögonen.
Förra veckan tog en kollega ett foto för att öva bildhantering i ett fotoprogram. "Kolla vilken fin bild det blev, Jenny", sa kollegan och förstorade mitt hela fejs på skärmen. Detta resulterade i att jag omedvetet (eller jäkligt medvetet) började läsa om krämer som heter något med "plasty", "corrector" och "contour idealizer", och kostar runt 1 500 spänn för en minimal liten pytteburk som tydligen ska göra underverk – med rynkorna – det vill säga få dem att försvinna...
Vad hände med min klokskap om att välkomna åldern och linjerna? Varför chockas jag plötsligt över att rynkorna faktiskt börjar ge sig till känna?
Det handlar naturligtvis om större saker än lite linjer runt ögonen. Att livet fortgår, rullar, kan inte stoppas. Det finns saker som är gjorda – och som inte görs igen.
På kvällen står jag och duttar kräm för "puffy eyes" under ögonen, klappar in en ansikts-lotion som ska mirakelverka när jag sover och på morgonen en annan som ska släta till mina kinder dagtid. Skulle jag se annorlunda ut om jag inte använde dessa krämer?
Nej, jag tror faktiskt inte det.
Men den här livskartan som ritas in på kropp och tryne, den är ju inte klar! På vägen mot att få bli ett tjusigt porträtt som åldrad kvinna med sting i blicken, är en del i den här pågående karusellen att få tillföra lite kräm på toppen.
Som extra topping – ur en väldigt liten burk. (Men nej, det är inte re-plasty för 1 465 kronor minituben! Där går min gräns. Tror jag...)
Jenny Wester