Just nu pågår skyddsjakten på varg och hybrider i Katrineholmstrakten. Beslutet om skyddsjakt fattades efter att det stod klart att de vargvalpar som fötts i Bietrakten är blandningar mellan hund och varg. Eftersom naturvårdare och myndigheter inte vill att vargstammen blandas med hund, ska Katrineholmsvargarna skjutas.
Situationen med hybrider är ovanlig, ja unik för Sverige. Så vitt forskarna vet, är detta första gången i modern tid som hybridvargar fötts i Sverige.
Men mycket annat känns igen från andra platser i landet, där det finns varg. Överallt där vargen dyker upp väcker den starka känslor.
Det säger Jan Perjons från Dala-Floda, jägare, vargspårare och föreläsare som i många år följt vargfrågan.
‒Det är alltid samma reaktioner så fort vargen dyker upp på ett nytt ställe, säger han.
Vargen väcker känslor av obehag hos många. Men också av direkt hat och rädsla – och av kärlek och välkomnande.
Grovt sett finns det två läger i vargfrågan. De som inte ser några problem alls med vargen och som tycker att det gärna får finnas mer varg i Sverige. Och de som inte vill ha någon varg och ser att vargen stör deras intressen, som jakt och hållande av tamboskap.
‒Sen finns det de som har en onaturlig rädsla. Och de som tycker att varg i och för sig får finnas, men inte här där jag bor, säger Jan Perjons.
En del av känslorna och synpunkterna på vargen är rationellt grundade. Att varg kan ta tamboskap är ett faktum och naturligtvis ett problem för djurägare, till exempel. Men ofta är känslorna mycket starka – och det i båda lägren, både bland varghatare och vargkramare. Att vargen väckt stort intresse även i Sörmland visade sig bland annat tidigare i höstas, när länsstyrelsen höll informationsmöte i en överfull sockenstuga i Floda.
Och att känslorna är heta och kan övergå i hat och hot blev tydligt när någon eller några riktade hot mot länsstyrelsens personal efter beslutet om skyddsjakt.
Men vanför väcker vargen starkare känslor än andra djur – djur som också kan ses som hotfulla, problematiska eller skyddsvärda? Jan Perjons påpekar att vargen länge haft en särkskild status i kulturen.
‒Vargen har funnits med i sagorna, och det har alltid sagts att man ska "akta sig för vargen" och liknande, säger han.
Jan Perjons pekar också på andra saker som gör att vargen kan vara fängslande för många: Det är ett socialt djur som jagar i grupp, vilket inga andra djur i den svenska faunan gör.
‒Det är inte likt något annat djur. Det är ett stort rovdjur, en del tycker att det ser farligt ut, andra att det är ett vackert djur.
Historien spelar också roll på andra sätt, inte bara genom sagorna, menar Jan Perjons. Livet på landsbygden för säg 150 år sedan var ofta ojämförligt mycket tuffare än i dag. Att vargen tog tamboskap var en ödesfråga för lantbrukare, som kanske bara hade några få kor eller getter.
‒Det handlade om överlevnad. Det fanns skottpengar på vargen, den skulle bort. Det här ligger kvar hos dem som hatar vargen.
Vargen kan vara ett reellt hot mot boskap och hundar. Men som människa behöver man knappast vara rädd för att gå ut i skogen, bara för att där kan finnas varg, understryker Jan Perjons.
‒Man ska ha respekt för allt vilt. En älg kan sparka en människa. Man kan bli hudbiten ... men för oss människor finns det ingen större anledning att vara rädd för varg, säger han.
Jan Perjons håller föreläsningar och arbetar på en bok om vargen, och är mycket noga med att hålla sig till fakta och en saklig ton i den infekterade vargfrågan. Han beskriver sig själv som neutral i vargfrågan, och menar att många av reaktionerna på varg grundar sig i rädsla, oro och okunskap. Tror han då att mer kunskap kan dämpa de starka och ibland irrationella känslorna?
‒Jag når ju bara dem som kommer och lyssnar. Och de flesta kommer inte. Det är svårt att säga hur man ska nå ut. Debatten om vargen har pågått så länge jag har intresserat mig för detta, sedan vi fick varg här i Dalarna. Och det är samma positioner nu som det alltid har varit, säger han.