Cecilia Mörnhed lägger ner sin telefon på bordet för andra gången. Vi står i Lokomotivets foajé. Intervjun har inte pågått i ett par minuter, men hon har fått flera samtal. En vanlig dag på jobbet för en festivalarrangör. Det blir stressigt, men de små ljusglimtarna gör det värt.
- Igår kom jag ut i foajén och såg folk som annars inte skulle prata med varandra dansa till något afro-balkanbeat. Folk släpper vardagsstressen och ser varandra. Jag tror sånt händer när folk upplever något som de inte förväntar sig, säger hon.
Och det finns ingen brist på nya intryck. I dansexposén radas allt från traditionell peruansk dans till svensk folkdans upp efter varandra. Gruppen Revolution Poetry bjuder på aggressiva verklighetsskildringar. Eskilband spelar eritreansk musik som du garanterat inte har hört förr. Tomma stolar är en bristvara, likaså förstagångsbesökare. Börje Karlborg är en av många som varit där förr.
- Vår stad har många olika kulturer och det här är ett sätt att visa upp det. Det sprider ju glädje och engagerar, säger han.
En trappa upp finns logerna, och i logerna finns dansarna, som Agnes Gagge och hennes kollegor. De har gula dräkter och stressar med att fläta klart sina frisyrer. Deras dansstil heter Parvaz, som delvis är en klassiskt persisk dans.
- Det är inte så många som håller på med den, men det är många iranier i Sverige som uppskattar den. Den är väldigt själfull, säger hon.
Av allt som visas upp under kvällen utmärker sig Malmö-gänget Apolonia. De kliver de upp och snabbt hör man tydliga balkaninfluenser i soundet. Dragspel, fioler, en hel del blås och mer. Det är gjort för att dansa på borden till. Allt vävs ihop med en lätt mytologisk känsla, där bandmedlemmarna får bli till karaktärer i en mysigt bisarr saga om landet Apolonia. Att de får en timma på scenen är nog ingen slump, för de visar upp betydligt fler influenser än bara balkan-stampande. Låt gå för ett och annat tråkigt reggaespår - den politiska vinkeln känns irrelevant, inte på grund av innehållet utan sammanhanget. Men när det verkligen är bra får jag syn på en grupp medelålderskvinnor som dansar utav ren glädje. Jag skrattar till och tänker på det som arrangören sa, om att uppleva vad man inte förväntar sig.