Det första man förvånas över är hur många Eskilstunabor som har masat sig ner till Lokomotivet denna iskalla fredagskväll för att se två värmlänningar stå och dra långa dialektsprängda monologer om sina inskränkta fegisliv. Flera hundra pers hade bänkat sig i den avlånga lokalen vilket i sig visar på hur etablerade de båda multiartisterna Björn Ling (tidigare Starrin) och Johan Östling är i vårt land.
I flera år har de kånkat runt med sin show ”Din j-vla fegis” men allra mest kända är de förmodligen som stallskådisar i regissören Ulf Malmros produktioner, filmer som ”Smala Sussie”, ”Bröllopsfotografen” och ”Mammas pojkar”, men också i tv-serien ”Ack Värmland” på senare år.
Det är också dessa väl inkörda roller som duon intar på scen, där Östling är den snälla grabben från Skoghall (som bara har ett pappersbruk och en väg därifrån) och Ling den nästan autistiskt självupptagne killen som obesvärat kan vräka ur sig vad som helst på scenen.
Inledningsvis räcker det bara med att Ling och Östling visar upp sig så garvar folk högt. De verkar ha det där som man inom humor brukar kalla för funny bones, en medfödd förmåga att roa.
Deras pladder på värmländska är i sig självt underhållande, det behövs liksom inga punch-lines som komiker ofta hänger upp sina skämt kring. Det är sättet de berättar på som är det bästa. Och man ska veta en sak, både Ling och Östling är gudabenådade berättare. Från första sekunden har de publiken i ett järngrepp.
De turas om att köra lååånga monologer om sina liv. Johan Östling inleder med sitt patologiska hat mot träning, berättar hur hans fru tvingar honom att vingla på en crosstrainer hemma i sovrummet och liknar gym vid bestraffningsanläggningar. Han tar oss med till Karlstad på 90-talet där all musik stavades E-type och han jobbade på ett t-shirttryckeri där folk hette saker som Ulla och Janne och ingen vågade säga nej till något.
Björn Ling berättar å sin sida om hur han började spela fiol som ett sätt att få sina föräldrar att bli sams. Och ägnade tolv år åt fiolspelandet. Helt i onödan, visade det sig. För att han inte vågade säga nej.
Showens löst bärande bjälklag kan med andra ord utläsas som feghet och hur dessa båda herrar impregnerat sina liv med en snäll feghet som också förändrat dem. Men det är varmt och folkligt, det är trevligt, mycket värmländskt och ganska långt bort från den trendiga humor som i dag alltmer skjuter in sig på politiska mål i samtiden.