När kliver någon upprörd pappa fram och ryar i, ifrågasätter, forskar, funderar, kanske till och med kräver lite kvotering?
Nix, det handlar inte om börsbolagens styrelser den här gången utan ”bara” om rockband och annan musik med exceptionellt drag.
Var på Räfven i lördags under Eskilstunas uppfriskande Fringe och redan innan jag skrivit denna mening klart kan jag höra invändningarna ringa i öronen: ”Men herregud, vad är det kvinnan skriver, hur skulle någonsin spelglädje kunna kvoteras fram?”
Räfven är enligt sin egen beskrivning ett sjövilt åttamannaband från Göteborg som spelar folkmusik från hela världen.
Och det gör de verkligen med bravur, det rycker i varenda benpipa när de kör igång på fiol, saxofon, dragspel, trummor och gud vet allt.
Dessutom kryddat med nyckfullt scenshowande; felagnidaren far runt i något som emellanåt drar åt tyska hoppet i pik, gitarrkillen är obetalbar i mimiken och han med saxofonen studsar obehindrat upp och ned samtidigt som han sköter klaffarna.
Energin bara forsar ut från scenen. Deras skiva från förra året Next time we take your instruments, vars titel är ett direktcitat från en nattarbetande tysk polis som mötte Räfven under en av bandets gatumusikturnéer genom Europa, står redan på önskelistan.
Räfven är underbar, men det är sällan man så tydligt ser att alla tjejer som också en gång i tiden, på mellanstadiet, släpade fiollådor och dragspelsfodral till kommunala musikskolan, nu är som uppslukade av intet.
Är kvinnor helt enkelt inte lämpade för ensemblespel? Passar deras kynnen bättre för vokalissans utsatta dubbelroll som sångfågel/kuttersmycke? Tar de små våpen helt enkelt inte för sig? Eller är killarna bara bättre?
Självklart kan inte spelglädje kvoteras fram. Men frågan kvarstår: Vart tar tjejerna vägen?