Det gäller att hålla ut, att tillsammans arbeta oss upp ur en kris vars djup vi inte känner till. Det vänder, lovas oss. Om vi bara biter ihop och kämpar på kommer det till slut att vända. Och då, vadå? Högkonjunktur, guld, gröna skogar och lycka? Högkonjunktur absolut, förhoppningsvis fortsatt gröna skogar. Hur det blir med guldet är osäkert. Och lyckan varken kommer eller går i konjunkturcykler.
Efter en viss ålder slutar vi gärna att fråga oss vad meningen med livet är. Kanske för att frågan som sådan är tom: Vad betyder ”mening”? Kanske för att den är pubertalt anspråksfull. Kanske för att vi faktiskt hittar meningen, i betydelsen ”innehåll” eller ”riktning”.
Som många andra har jag kommit fram till att det yttersta målet med livet är lycka – glädje. Känslan som inte syftar till något annat, den utan vilken framgång och stolthet lämnar ett kallt tomrum.
Glädjen kan ta sig olika uttryck och komma i olika valörer och nyanser. Den kan vara en fåordig tillfredsställelse över ett harmoniskt liv. Den kan uppträda som förundrad tacksamhet över en solid vänskap. Eller kvittrande, sprudlande och illamående över kärleken man knappt vågat hoppas på.
Man skulle kunna invända att det jag kallar för glädje och hävdar är meningen med livet, är ett spektrum av positiva känslor och att det bara handlar om välmående i största allmänhet. Kanske är det så, men jag väljer att fokusera glädjen, den del av välmåendet som utmynnar i en känsla om vilken ingen frågar: ”Men vad är egentligen meningen?”
Nu är tyvärr glädjen ett svårfångat tillstånd. Frågan är om den ens är något man kan fånga och hålla kvar. En hetsigt målinriktad jakt på glädjen kan urarta i utbrändhet, missbruk eller besvikelse. Målet ger heller ingen eller lite vägledning i livets konkreta valsituationer.
Däremot är det fullt möjligt att börja registrera glädjen som redan finns. Om glädjen är livets yttersta mening, är det ganska fantastiskt att här och där, i livets myller av aktiviteter, relationer, tankar och känslor, observera små skärvor av Meningen. Och med risk för att hemfalla åt sentimentalitet skulle jag vilja hävda att det mönster skärvorna bildar, med nödvändighet är vackert.
En riktigt hungrig glädjeslukare är avundsjukan. Den är långt mycket effektivare än både hatet och sorgen. Avundsjukan är en av de lägsta känslor vi är begåvade med och förmodligen är ingen av oss helt befriad. Också den levereras i olika valör och kvalitet. Den kanske minst destruktiva är den som med obehag noterar att någon annan använt sina medfödda resurser på ett bättre sätt än jag. Den kan, jag säger kan, sporra mig till att ta tag i min egen situation och bättre använda kreativitet och intellekt.
Den mest förtärande formen av avundsjuka är olusten som följer av insikten att en annan har något som jag inte har. Min personliga tillfredsställelse krymper av iakttagelsen att andra har mer pengar, skönhet och makt, större muskler, hus och fler vänner. Den egna lyckan blir då relativ och förminskas på grund av egentligen oväsentliga faktorer.
Avundsjukan förklädd till rättvisepatos är en tendens som förgiftar själen såväl som samhället. Det delvis rättmätiga kravet på en någorlunda jämlik fördelning kan lätt glida över i den slentrianmässiga och bittra uppfattningen att alla som har mer än jag undanhåller mig det jag rätteligen borde ha.
Naturtillgångar om vilka det kan vara svårt att hävda absolut egendomsrätt och människors hårda arbete är faktorer som rättfärdigar att vi beskattar och fördelar företagares vinst. Likaså legitimeras det generella skattetrycket av de demokratiskt fattade besluten om att solidariskt ge samtliga medborgare en acceptabel levnadsstandard. Jag ska inte i denna text resonera mig fram till vilken grad av fördelning som kan anses uppfylla kravet på rättvisa eller solidaritet. Om vi av uppenbara skäl avvisar kravet på fullständigt utjämnande fördelning, finns ingen sådan absolut gräns eller nivå.
Sådana här utläggningar kan lätt anklagas för att i förtäckta ordalag uppmana till tacksamhet i stället för välbehövlig reform, eller för att å storkapitalets vägnar mana till eftergivet smulätande. Det är inte mitt ärende. Syftet är bara att synliggöra glädjedödaren, avundsjukan som förminskar och relativiserar glädjen och som förstör livet för den fattige såväl som för den näst rikaste. Det kan påpekas att forskning visar att pengar inte skapar lycka och glädje. Det krävs visserligen en hyfsad materiell nivå för att må bra och kunna njuta av livet. Och hastiga och stora tillskott av pengar skapar lycka för stunden. En miljonvinst på Lotto är förmodligen glädjeframkallande. Men känslorna normaliseras och slottsherren är inte automatiskt gladare än småhusägaren.