Inte för att bilderna på ett med eller mindre medvetet plan håller mig som gisslan och ger en känsla av skuld som minskar min känsla till rätten att njuta av livet i vår del av världen och får mig att tänka ”nåja, det finns de som har det värre”, medan vår personliga integritet minskar på grund av skyddsåtgärder mot just krig och våld.
Inte heller för att jag är trött på hur krigskåtheten finns representerad i filmer, tv-spel och serietidningar som barn tar del av.
Och jag vill tillägga att jag ödmjukas i skenet av modet hos dem som direkt vill göra något åt det hela och hjälpa de människor som drabbas värst i krig och konflikter.
Nej, jag låter bli att ta del av nyheter om krig eftersom de alltid behandlar symtomen i stället för roten till krig och konflikter.
Och nu undrar du, kära läsare, vad är då roten till problemet?
Min lekmannagissning är att denna rot utgörs av vapen, pansarvagnar, attackflyg, stridsfartyg och allt däremellan. Själva verktygen som används för att döda.
Den som sade allt det här bäst var den bortgångne komikern, filosofen och verbale kampsportaren Bill Hicks när han på 90-talet under rubriken Olösliga problem lösta ifrågasatte mediernas bevakning av balkankriget. Han undrade om journalister och mediebolag verkligen brydde sig om människorna som drabbades, eller om bevakningen skapade en mental cell där allmänheten hölls fången inom väggar skapade av rädsla, oro och en känsla av hjälplöshet.
Bill Hicks lade sedan fram en lösning på hela krigsfenomenet: ta reda på var de inblandade parterna i krigen får sina vapen ifrån – och spräng dessa fabriker och militärbaser. En sidoeffekt var hur mycket bensinkostnaderna skulle dras ned om stridsplanen släppte sina bomber just när de lyfte från startbanan.
Och visst borde Sveriges fredsmedlande insatser gå bättre, och få en skjuts i trovärdigheten, om Bofors och Hägglunds hade legat i ruiner.