Vi har träffat seniorgänget som funnit ett recept som piggar upp deras tillvaro.
– Vi känner oss inte gamla alls. Och när vi har fest, då blir vi alla 35 igen! säger en av deltagarna i gänget.
De har ännu inte gjort som hundraåringen och klivit ut genom fönstret och stuckit iväg på busigheter. Men så är de ju inte hundra – än. Och de bor inte på något ålderdomshem heller, för den delen.
Den yngste i gruppen har inte hunnit bli ålderspensionär medan de två äldsta är 90. De har olika bakgrund och intressen. Det de har gemensamt är att de bor i samma område, vid Bellmansplan. Nu ses de en gång i veckan.
– Måndagar klockan 15 är en helig tid, som jag alltid ser fram emot, säger Dagny Eriksson.
Hon och några andra kvinnor brukar alltid stanna kvar lite extra länge dessutom, för att spela kortspelet Rummy.
– Vi herrar spelar Yatzy, det är lite enklare, säger Esko Laine.
Olika aktiviteter bestäms efter idéer från deltagarna själva, men det ska vara enkelt, opretentiöst och inte kosta en massa pengar.
Den här gången hade alla med sig sitt eget fika, gången dessförinnan lade alla en självkostnadspeng till en gemensam kålpuddingsmiddag. Ibland åker de på utflykter och ibland bjuds spännande personer in till lokalen, Bellmansträffen, vilken de får låna av hyresvärden.
– Innan vi satte igång det här för ungefär fyra år sedan, kände folk på gården inte varandra alls, säger Lasse Larsson, som varit initiativtagare till träffarna.
– Nä, man hejade och nickade lite försiktigt när man mötte någon, säger Stig Sandberg.
– Nu kan man se hur folk samlas och pratar med varandra när de möts och vi har börjat hjälpas åt med alltifrån att åka till tippen till att skotta, säger Rolf Hellberg.
– Jag tycker de här träffarna är jättebra, jag gör faktiskt inte så mycket annat. Jag går på det här en gång i veckan och PRO en gång i månaden, säger Maj-Lis Ehrlund.
– Innan jag flyttade in kände jag ju bara Ethel här, säger Rose-Marie Wikström och förklarar att nu är det 30 namn på listan med personer som återkommande brukar dyka upp på träffarna.
30 nya kompisar. Det bäddar för grannsämjan.
Jag pratar med några i gänget om trenden med att "det ska vara en gamling i år", vilket har varit extra påtagligt i böckernas värld. Några har sett filmen "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", några har läst boken. En annan bok som nämns i sammanhanget är "En man som heter Ove", som är en tragikomisk historia om en man som har förlorat sin hustru och som i andras ögon blivit "den bittra mannen" i radhusområdet där han bor.
– Jag grät och grät i slutet. Den måste du läsa, tipsar Sven Carlsson.
En annan bok med seniorer i huvudrollerna är "Kaffe med rån". Den har blivit så uppskattad så den gått "på rull" mellan flera av deltagarna.
– Fast jag lånade den som ljudbok på biblioteket, säger Ulla-Britt Nordström
Boken handlar om ett gäng pensionärer som inser att de skulle ha det bättre i ett fängelse än på Servicehuset och så inleder de en rånkarriär – för vad har de att förlora?
– Det kanske skulle vara något för oss när vi hamnar på hemmet, skämtar en av deltagarna.
Gänget är överens om att åldersfixeringen är allt för stor i samhället.
– Man är faktiskt inte yngre än vad man känner sig inombords, konstaterar Eva Axelsson och får medhåll runt bordet.
Jag får höra att de ibland inte alls känner sig lika gamla som "andra gamlingar" och att de ibland sneglat på andra "ovanligt piffiga gamlingar".
– I det här sällskapet är inte ens jag gammal, och jag är ju bara 85 säger Stig Sandberg.
En gång i veckan tycker de flesta är en lagom frekvens för träffarna. Däremellan kan man ju ses ändå om man vill och så har det blivit, men mer i mindre konstellationer. Men måndagsträffarna har något speciellt.
– Ja, det är ju inte alltid man har sett fram emot måndagar tidigare i livet, säger Olle Rosenqvist och skrattar gott.