Förutom det ringa antalet vargar som får skjutas, omges jakten av rigorösa regler vilket, skulle man tro, sammantaget borde förta jaktglädjen en liten smula. Men 6 428 hågade har alltså anmält sig.
Det här och förra årets licensjakt är ett led i vad som kallas en ny rovdjurspolitik. Någon gång i framtiden är det tänkt att utländska vargar ska flytta in i Sverige för att motverka den inavel som den svenska stammen lider av. När, hur och i vilken utsträckning är ännu inte bestämt.
Debatten om vargen förs ofta i ett känslomässigt, för utomstående obegripligt högt uppskruvat tonläge. Just i Sörmland är vi förskonade från både vargen och det mesta av vargdebatten, men små svallvågor når förstås även hit. I måndags publicerade vi en gästkrönika av Anna-Lena Laurén som rätt så väl sammanfattar hur vargdebatten förs, i Sverige såväl som i Finland.
Miljöminister Anders Carlgren (C) är måltavla (ursäkta metaforen) både för dem som vill förbjuda jakt och dem som anser att jaktkvoten är löjligt liten. Carlgren har väl samlat ihop något slags kompromiss, men han gör det sannerligen inte lätt för sig eftersom hans argument och utsagor vinglar och varierar över tid.
Ibland säger han att den svenska vargstammen ska bli mindre, bara vargarna blir genetiskt starkare först. Det håller inte; en liten stam blir snabbt inavlad igen. Andra gånger säger Carlgren att stammen ska bli större och att riksdagsbeslutet om 210 vargar bara är temporärt. Men vargarna måste bli friskare och genetiskt starkare först, därav licensjakten. Det där går inte heller ihop. Det finns ingen urskiljningsmekanism som gör att jägarna skjuter de genetiskt sämsta vargarna. Förra årets jakt resulterade i att 27 friska djur dödades.
Så finns det ett annat argument: Licensjakten syftar också till att öka acceptansen för vargen. Vänta nu, vad är det för slags argument? Ska jakten betraktas som plåster på såren för att jägarna inte får skjuta ihjäl varenda svensk varg? Mer än något annat låter det som en förhoppning om att de hätska varghatarna ska bli resonliga bara de får ge sig ut i skogen och ta livet av några enstaka vargar en månad om året.
Det är naturligtvis en fåfäng förhoppning. Dessa mest rabiata vargantagonisterna är redan rejält uppretade över den högst begränsade kvoten. Problemet med tjuvskytte (om det nu är ett stort problem) lär inte heller lösas genom att 6 428 jägare får 20 vargar att samsas om i en hårt regisserad jaktsession. Även om motståndet faktiskt skulle minska på grund av licensjakten, borde en ansvarsfull och rationell naturvårdspolitik inte ta sin utgångspunkt i att blidka uppretade särintressen.
Miljöministern får bestämma sig, tydligt förklara de långsiktiga planerna, samt hur licensjakten passar in i dem. Både för svenska folket och, verkar det som, för EU:s miljökommissionär, Janez Potocnik.
Vargen är ett djur som skapar mytiska associationer. Inte bara är den stark och farlig, den är också listig, till skillnad från den dumma björnen eller det rättframma lejonet. (Jo, så är det.) Trots att vargen inte dödat någon människa i Sverige på flera hundra år, finns känslan kvar av att den är ett hot mot oss.
Jag drar mig till minnes att jag som barn läste rysliga historier om hur utsvultna vargar vintertid strök omkring hus och gårdar på jakt efter byte, allra helst små barn. En berättelse handlade om hur en flicka gömde sig inne i en Mora-klocka medan en best med uppspärrade käftar dreglande försökte få upp luckan…
Som väl är grundar sig inte den svenska rovdjurspolitiken på romantiskt överspända föreställningar om den ondskefulla vargen. Men särskilt rationell är den ändå inte.