Jag agerade blixtsnabbt. La mig ner på knä, sträckte mig allt jag kunde under disken och fick tag i nappflaskan som kvinnan med barnvagn framför mig i cafékön hade tappat.
Hon tittade på mig med uttryckslös blick och mumlade ett tack när jag sträckte fram den till henne.
Där stod jag med ett stelt leende. Snopen. Stött. Och en aning irriterad. Varför var hon inte gladare och mer tacksam över min vilja att hjälpa henne?
Ögonblicket efter insåg jag att mina känslor när mitt agerande inte fick den respons jag förväntat mig var det slutgiltiga beviset på min tes att vi alla är stora egoister. Jag syftar inte på kvinnan med nappflaskan utan på mig själv.
Den här debatten drogs till sin spets tidigare i vinter då Ann Heberlein i Expressen hävdade att alla som ger pengar till de som tigger är självgoda och egoistiska. Hon har helt rätt. Men vad är det egentligen för fel med att vara så kallat självgod och egoistisk?
Anledningen till att jag krälade in under disken var ju att jag ville göra kvinnan glad – för att det skulle få mig att bli glad. När hon inte visade att hon uppskattade min gärning kändes gesten förgäves. Att kvinnan skulle slippa böja sig var tydligen mindre viktigt än min intention att göra henne glad och tacksam. En högst egoistisk handling – precis som alla handlingar i livet.
När jag skänker pengar till välgörenhet eller till någon som tigger är det för att lätta mitt dåliga samvete och för att det känns bra att i alla fall försöka hjälpa.
När jag lyssnar på någon som berättar om sina problem förväntar jag mig att personen ska lyssna tillbaka när jag behöver berätta om mina.
När jag köper ekologiskt och vegetariskt är det för att jag inbillar mig att jag kan bidra till en något bättre värld.
Alla handlingar bottnade i egoism och självgodhet. Men hur kan det någonsin vara fel att ta upp en nappflaska som en trött förälder tappat?