– Tiden gick riktig fort, men också sakta ibland. Det är det bästa jag gjort hittills – jag har ju inte levt så länge! – men samtidigt det svåraste, säger Sandra Perneblad.
Vad var svårast?
– Att inte kunna träffa familjen när man ville. Den känslan kunde man inte förstå innan man åkte. Man tar familjen för given, den bara finns där. Ändå hade jag ingen särskild hemlängtan. Jag trivdes jättebra. Och det var nästan lika jobbigt att lämna värdfamiljen man bott och jobbat hos ett år, som det var att lämna den egna hemma för ett år sedan.
Vid de stora helgerna under året som gått kändes det ändå lite extra:
– Jag saknade Kalle Anka, julbordet och allt det där, fortsätter Sandra Perneblad. På julafton satt min värdfamilj och jag framför tv:n och åt popcorn... De var inte så mycket för julen.
Läs hela artikeln i tisdagens papperstidning.