I vanliga fall brukar homosexuella flytta från småstäder till Stockholm eftersom attityden är mer tillåtande i en storstad – men Malin gjorde tvärtom. Hon har rötterna i Stockholm och valde Eskilstuna. Även hustrun Carolina har vuxit upp någon annanstans, i Småland. Malin är socionom och Carolina beteendevetare, bägge är engagerade i RFSL Eskilstuna liksom i Springpride 17-19 maj.
Hur är det att vara homosexuell i den här stan?
– Det är en klassisk industristad och mycket av det hänger kvar, säger Carolina. Det börjar luckras upp nu med högskola och inpendling, men det är inte så att vi går och håller varann i hand på stan.
– Nej ... säger Malin. Samtidigt har vi det väldigt lätt, vi medelålders tanter som jobbar med socialt arbete. Det är nog tuffare för dem som växer upp här och ska komma ut här.
Största utmaningen för Carolina och Malin är att de måste tänka sig för när de är ute i folksamlingar.
– En del människor blir provocerade och kan bli direkt hatiska.
Ingen av dem har blivit fysiskt attackerade, däremot har de blivit verbalt utsatta, att folk skrikit efter dem.
– Jag jobbar med människor i utsatthet och det har hänt att någon sagt "du din j-a flata" när något gått emot dem. Fast det är ytterst sällan, påpekar Carolina.
Hur var det för er att upptäcka att ni drogs till tjejer?
Malin:
– Jag visste ganska tidigt, under högstadiet. Jag hade tur som hade vänner som var öppna, de tyckte det var helt okej.
Hennes föräldrar hade förstått det ganska länge.
– De hade bara väntat på att jag skulle säga det.
Men många andra måste även i vuxen ålder ljuga för sin släkt; par som bor ihop i ett homosexuellt förhållande men tvingas säga att de bara delar lägenhet år ut och år in.
Carolina berättar om sin resa:
– Min pollett trillade ner sent. Jag växte upp i ett litet samhälle och var intresserad av killar även om jag hade en tjejtjejbästis som jag hängde med jämt. Först runt 26-27 tog jag steget. Då sa mina vänner att de förstått det jättelänge.
Carolinas pappa hade homofobiska tendenser så hur skulle han ta det? Det visade sig att han inte alls blev förvånad vilket mamman blev, hon undrade "Ska jag inte få några barnbarn nu?"
När tycker ni man ska berätta?
– Du måste bestämma själv när du orkar och vågar, säger Malin.
– Det finns många råd på nätet och böcker på biblan ... Men du måste komma till en punkt där du inte orkar ljuga längre. För en del kanske det dröjer till 47. Vi är så olika och beror också på i vilken miljö man befinner sig.
Bästa rådet är att försöka hitta någon man kan anförtro sig åt. En kurator, en mormor eller bästa vän ... Bär inte tankarna om dina känslor helt ensam! RFSL Eskilstuna finns också för dig på facebook, där kan du skicka meddelanden. I Fors församlingshem ordnas möten en gång i månaden och Ung Fritid arrangerar hbtg-kvällar för ungdomar i Verkstan, Munktellstaden.
Behövs Springpride verkligen 2018?
– Ja, så länge vi inte vågar visa vilka vi är, säger Carolina. Så länge bög fortfarande används som skällsord bland unga, så länge människor måste leva gömda på grund av sin läggning.
Vi lever också i en global värld. En del kommer till vårt land från andra kulturer där de hotas av dödsstraff eller arbetsläger. Även hos högerextrema krafter i Sverige finns åsikter om att hbtq-personer inte bör finnas.
– Inför det mångkulturella samhället vi har i dag är den här frågan viktigare än någonsin, säger Malin.
Malins upplevelse är att det här med att komma ut gör hon inte en gång utan det görs kanske fem gånger i veckan. Hon får ständigt förklara sin familjekonstellation, påpeka fel i någon blankett, förklara sig gentemot försäkringsbolag och inför nya bekanta.
Skrämmande siffror visar att många unga hbtq-personer tar sina liv på grund av omgivningens attityder.
– Pridefestivalen är för många den enda dagen på året då de känner sig hemma i sin egen stad, säger Carolina. Enda dagen de blir bekräftade.
Malin berättar varför hon är så öppen med sin läggning:
– Kan det hjälpa en enda så är det värt det. "Kan hon så kan jag" hoppas jag någon tänker.