I onsdags natt kastade någon in en brandfackla på ett boende för ensamkommande flyktingbarn.
Det var den tredje attacken på lika många dagar.
Några människor är alltså heligt förbannade över att andra människor inte vill leva i ständig oro och osäkerhet för sitt liv utan istället har sökt skydd i Sverige. De förbannade är därför beredda att skapa exakt en sådan oro och osäkerhet även i Sverige.
De ropar: Vi vill inte ha ert krig här!
Och så startar de ett krig.
Andra väljer andra metoder. I veckan meddelade så den danska regeringen att man tänker förbjuda människor att bära burka offentligt. Och de danska socialdemokraterna lade fram ett förslag om att slopa asylrätten i Danmark.
Nä, hörrni, nu tycker jag att det räcker.
Under de senaste åren har vi tagit så oändligt många kliv bort från öppenhet, tolerans och medmänsklighet att jag nästan måste gnugga mig i ögonen för att förstå att det är sant.
Vad driver oss i denna riktning?
Många kulturer har inte kommit lika långt som vi när det gäller jämställdhet och lika rättigheter mellan män och kvinnor. I vårt land är det tagit ett par hundra år att komma dit och vi bör absolut sträva efter att den jämställdheten ska gälla alla. Kulturrelativism har aldrig tilltalat mig.
Men tror vi verkligen att jämställdheten blir bättre för kvinnorna som tvingas bära burka bara vi håller dem borta från vårt eget land?
Den avgörande frågan om vi vill fortsätta utveckla den svenska jämställdheten och vårt sätt att leva är hur vi har kommit till den punkt där vi nu befinner oss. Mänsklig utveckling har alltid handlat om möten mellan människor och kulturer. För drygt 1000 år sedan reste vi ut i världen på vikingaskepp och tog med oss nya seder, vanor och traditioner hem till Sverige. Kristendomen kom till oss via Tyskland och England.
Under många hundra år hade vi täta kontakter österut, vi styrde över delar av Baltikum och fick influenser från Ryssland och ännu längre österut. Arbetarrörelsen, som mer än något annat format det svenska 1900-talet, var från början en helt internationell rörelse som utvecklades genom kontakter med omvärlden.
Så, hur tror vi att vi ska bevara och utveckla allt det goda som byggts upp genom seklerna? Genom att stänga våra gränser? Isolera vår kultur? Genom att göra raka motsatsen mot det som fört oss till denna punkt?
Möten är en del av den mänskliga naturen. Det går inte att stänga världen ute.
Det vill vi egentligen inte. Det kan vi egentligen inte.
Så varför försöker alla så förtvivlat göra just detta?