Nu har det hänt igen. Terrorn har slagit till mot konsertbesökare. Den här gången var måltavlan unga tjejer, fans till den 23-åriga amerikanska världsstjärnan Ariana Grande, som förutom att hon dominerat topplistorna i vår, har över en miljon följare i sociala medier. Fansen hade just jublat sig hesa av lycka och var intet ont anande på väg hem när det smällde. Platsen för dådet var den gigantiska Manchester Arena (som kan ta emot 23 000 åskådare) i staden Manchester i England. Minst 22 personer är döda och 59 skadade.
Demokratiförespråkaren, tonårsföräldern, världsmedborgaren, feministen och musikälskaren i mig vill bara ställa sig upp och vråla av sorg, ilska, bestörtning och medlidande.
Medlidande med offrens anhöriga, de skadade, alla konsertbesökare och Ariana Grande (hur ska hon orka?) förstås, men också med alla (mig själv inräknad) som älskar att gå på konserter, festivaler och andra stora evenemang. Det som har legat och gnagt i bakhuvudet ända sedan den 13 november 2015, då 89 personer dödades och 300 skadades under en konsert med bandet Eagles of Deathmetal på klubben Bataclan i Paris, har hoppat upp ett pinnhål i medvetandet.
Kommer vi någonsin att helt avslappnat ge oss in i folkhaven i och runt arenor och konserthus utan att se oss över axeln? För vi vet ju att oavsett hur rigorösa kontrollerna är när man ska passera biljettspärren, är det omöjligt att ha koll på allt och alla som rör sig i området kring sådana evenemang. Så svaret på frågan är troligen nej.
Men vi måste våga ändå. Och vi måste våga låta våra barn gå på konserter och festivaler, matcher och stadsfester. Utan sådana upplevelser blir livet inte bara torftigt. De är en förutsättning för vårt öppna demokratiska samhälle.