För Pelle, som egentligen heter något annat, började det redan när han var i fyraårsåldern. Hans mamma, själv missbrukare, glömde honom i en sandlåda, vilket ledde till att han hamnade på barnhem. I tioårsåldern började Pelle bli deprimerad, i tolvårsåldern hade han självskadebeteende, som 13-åring började han missbruka alkohol och under åren tillkom självmedicinering med läkemedel som Temesta och Stesolid och droger som heroin och morfin.
Nu, 22 år efter att han började med alkohol, vårdas han enligt LVM på ett boende i norra Sverige. Om en vecka skrivs han ut, och hamnar åter på socialtjänstens i Katrineholm bord. Han lider fortfarande av depression och får dessutom panikångestattacker och säger att han egentligen inte fått någon behandling alls på LVM-hemmet.
– Jag hade hoppats på hjälp mot depressionen och attackerna. Det hade inte varit fel att prata om droger heller. Jag har blivit dömd till kontraktsvård en gång och varit på tre tolvstegsbehandlingar. Jag vet att det finns saker man kan göra. Under min förra tolvstegsbehandling fick jag komma ut på praktik två dagar i veckan och fick genom det fast jobb, som jag hade i två år.
Den senaste vändan i vården började för ungefär åtta månader sedan. Pelle sökte sig till depressionsavdelningen vid Nyköpings lasarett och bad om ECT-behandling (elchocksbehandling), som hjälpt honom förut. Det fick han inte, i stället sattes nya mediciner in.
– Jag mådde jättedåligt av dem. Jag skrev ut mig och åkte hem. Jag fick tillbaka de gamla medicinerna av min läkare och började självmedicinera. Jag lades in enligt LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård), sov i fem dagar och blev utskriven på grund av platsbrist. Men jag menar att drogerna är ett symptom på min depression och ångest. Jag fortsatte förstås självmedicinera, blandade Xanor med heroin.
Socialen undrade om han ville åka på behandling, men Pelle sa nej och gick hem och tog en överdos, och hamnade i respirator. När han vaknade upp tog han en överdos till.
– Det är svårt när man blandar benzodiazepiner och opiater. Effekten blir ett plus ett är fem. Jag vet inte hur jag tänkte, men jag var jävligt trött på allting. Jag blev gripen några timmar efter att jag kommit ut från sjukhuset och först körd till Piva (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) och sedan till ett LVM-hem.
Enligt domstolsbeslut om LVM (lagen om vård av missbrukare) har han nu tvångsvårdats i fem månader och tre veckor.
– I början fick jag prata med en psykolog och fick gå på lite KBT-terapi, lite till och från, kanske två gånger i månaden. Många som sitter här vill inte sluta med drogerna, men för mig skulle det göra nytta med KBT två-tre gånger i veckan.
Efter att droger kommit in på Pelles första LVM-hem uppstod konflikter, som slutade med att Pelle förflyttades till det hem där han är nu, i norra Sverige. Han vill sluta med droger, men framförallt vill ha få hjälp med depressionen och panikångesten, som han menar leder till drogmissbruket. Att bara ta bort drogerna blir att bota symptomen, inte orsaken, anser han. Men dagarna på LVM-hemmet fylls av meningslösheter, inte av behandling eller utbildning, eller föreberedelser för ett drogfritt liv i samhället. Han har suttit i fängelse fyra gånger, varje gång dömd för narkotikabrott, och skillnaden är stor.
– I fängelse fick jag läsa upp mina gymnasiebetyg och hade en handledare som hjälpte mig. Det vi får göra här är att se på film. Vi ser på film hela dagarna. Det är så tragiskt. Två gånger i veckan får vi åka och handla, med personal, eftersom det stjäls mycket handsprit och folköl annars. Det är aktiviteter två dagar i veckan, vi åker och fikar på stan, går på bio, bowlar. Det är i och för sig bra, jag behöver social träning. Men jag har inte hört någonting om någon vidare användning av hjärnan. Det man pratar om mellan patienterna är hur man ska få in droger eller alkohol.
LVM-hemmen ska förstås vara drogfria, men droger kommer in, berättar Pelle. Cannabis vid två tillfällen, kokain vid ett tillfälle, amfetamin, vid ett tillfälle en väldigt stor mängd piller - det var då det blev bråk på förra stället, säger han.
Efter tre månader inom LVM skulle Pelle egentligen ha skickats till ett behandlingshem, ett paragraf 27-hem.
– Man ska slussas ut till behandlingshem och få hjälp som de inte kan ge på LVM. Men tiden gick, veckorna gick. Vi skulle göra en diagnosutredning, eftersom min förra utredning är 15 år gammal och inte fanns på dator. Den var djupgående och bra, men den tog fem veckor och sedan var det bara några veckor kvar av LVM.
Något behandlingshem blev det inte, och nu har Pelle en vecka kvar på LVM.
– Vad händer sedan? Jag har ingenstans att bo. Min fru har stöttat jättebra, men hon vill inte att jag ska bo hemma och det förstår jag till 100 procent. Jag har ringt runt själv, jag ringer runt hela dagarna. Jag har ringt till soc och frågat om jag kan få någon hjälp. Jag bollas fram och tillbaka mellan socialen och behandlingsekreteraren. De har föreslagit "lågtröskelboende", där man inte får ta in droger, men man får vara påverkad. Ska jag bo där, efter att de slängt ut nästan 800 000 kronor på att få mig drogfri?
Kostnaden för en plats på LVM-hem är 4 400 kronor per person och dygn, alltså 792 000 kronor för Katrineholms kommun att betala, för den tid Pelle varit där.
Pelle vill få behandling och få bo i träningsboende eller stödboende - men för det sistnämnda krävs att han fått behandling, som han inte fått eftersom han aldrig kom till behandlingshem. Träningsboenden finns det inga, utan Pelle måste hitta en lägenhet – och det KBT-program i Katrineholm han hoppats komma med i är nedlagt.
– Jag är väldigt stressad över situationen. Jag har mått dåligt så länge, och jag har sökt hjälp så länge. Jag börjar ge upp.
Ola Nordqvist, socialchef i Katrineholm, säger att han ska ta upp frågan till diskussion med övriga socialchefer i länet.
– Jag tänker att det här är en fråga för vårt nätverk, hur vi ser på de placeringar som gjorts, säger han.
– Det är Statens institutionsstyrelse som driver de här hemmen och det är de enda som har möjlighet att låsa in folk mot deras vilja, säger han.
Enligt Ola Nordqvist är många människor som placeras på ett LVM-hem i så dåligt skick, till följd av missbruket, att det handlar om liv eller död.
– Vi väljer inte själva när vi tar de här besluten utan det är Statens institutionsstyrelse som beslutar om var personen ska placeras, utifrån var det finns platser, förklarar han.
Ola Nordqvist har medverkat i en liknande diskussion förr.
– Då gällde det SIS institutioner för unga. Där var vi i nätverket kritiska till att man inte haft kompetent personal och inte kunnat svara upp till de behov som många av våra ungdomar har haft. Och jag tänker att det säkert är samma sak när det gäller LVM-hemmen för vuxna
– Det här är en svår målgrupp att arbeta med. Det är svårt att rekrytera välutbildad personal till de här ställena. Därför är också risken att det blir mer förvaring än behandling.
När en person söker frivillig vård har kommunen upphandlade HVB-hem.
– Där har man riktat kostnaden mot kvaliteten, där vet vi vad vi får och vilka ställen som är bra.
Vad händer när en katrineholmare lämnar ett LVM-hem?
– Det finns olika alternativ. Man kan hamna på något av våra HVB-hem. Vi är också medlemmar i vårdförbundet och har vi möjlighet att skicka personen till Vårnäs behandlingshem. Det kan också vara så att man får en bostad, en träningslägenhet, kopplad till vår öppenvård. Det får en utredning visa vad personen behöver.
I det här fallet är Pelle rädd att han inte ska få komma till ett stödboende eftersom han inte genomgått någon behandling på LVM-hemmet.
– Generellt släpper vi inte folk om de fortfarande har behov av vård. Är han orolig ska han ta kontakt med sin handläggare och påvisa det. Vi gör alltid en planering tillsamman med klienten när LVM-vården avslutas, säger Ola Nordqvist, utan att gå in på det enskilda ärendet.
Utmaningar finns, men framsteg görs också, och kritiken tar inte alltid avstamp i hur missbrukarna mår när de kommer till LVM-hemmen, tycker Birgitta Dahlberg, enhetschef på SiS.
– Vi har en tuff motståndare i drogerna, säger Birgitta Dahlberg, enhetschef för verksamhetskontor missbruk vid SIS, Statens institutionsstyrelse.
De som kommer till LVH-hemmen är tvångsomhändertagna mot sin vilja.
– Ofta har de ingen motivation att sluta med droger. Då är det naturligt att man ägnar tillvaron åt att försöka få in droger. Vi har särskilda befogenheter för att hindra införsel, men de är inte heltäckande.
LVM-hemmen blir allt bättre på att hitta droger, innan de når de intagna, fortsätter hon.
Den del av kritiken i SVT:s Uppdrag Granskning, och Pelles kritik, som handlar om brist på behandling, tycker Birgitta Dahlberg inte alltid utgår från hur de intagna mår, när de kommer till LVM-hemmen.
– Jag tror att om man varje dag arbetar med att motivera och få klienterna att överleva, då kan man nog känna att det som ges inte är hela bilden. Klienterna är ofta i väldigt dåligt skick när de kommer till oss. Det handlar om att skapa en trygg plats, att komma i gång med rutiner, att sova på nätterna, att äta på fasta tider, träffa läkare, gå på hälsokontroller. Man måste få en fungerande vardag innan vi kan lägga till behandling. Och behandling kräver motivation. Vi kan motivera, men inte tvinga dem att delta. Om en klient som håller på att dö av drogmissbruk börjar ifrågasätta den livsstilen efter samtalen, då har vi kommit ganska långt.
På LVM-hemmen arbetar man med MI - motiverande samtal, återfallsprevention samt ACT, "acceptance and commitment therapy".
Ambitionen, säger Birgitta Dahlberg, är att öka antalet kunskapsbaserade behandlingar.
När det gäller sysselsättning, där personal talar om att man bara kan erbjuda "kolhydrater och tv", säger Birgitta Dahlberg att man har en utmaning.
– Ett av våra främsta uppdrag är att se till att klienterna är på plats. Många vill röra sig utanför områdena, men säkerheten kommer först. Det finns sysselsättning, som träning, men vi kan inte tillgodose alla önskemål, risken för avvikanden är för stor.