Motviljan mot morgondagens nya, asymmetriska sifferkombination kan i och för sig härröra ur en sublimerad dödsångest, snarare än ett estetiskt välutvecklat förhållande till siffror. Jag gillade ju inte att 2009 blev 2010 heller…
Men det finns naturligtvis också en lockelse i att lägga det gamla bakom sig och blicka framåt. Och aldrig känns mötet mellan det förgångna och framtiden, den där gränsen som vi benämner nuet, så tydlig som vid ett årsskifte.
Nyårslöftena stammar ur en känsla av att det är möjligt att stänga dörren om tidigare försyndelser, försummelser, destruktiva beteenden, tillkortakommanden, fadäser och missmod, för att träda ut i en ny, orörd och oförutsägbar akt i livsdramat. Det vore förstås alldeles ogörligt att vara människa om man aldrig fick glömma det som varit och alltid tvingades att sona varje snedsteg. En fullständigt nådelös tillvaro, ett helvete.
Det finns mycket att både minnas och helst vilja glömma i det år som nu nästan runnit över kanten.
2010 var valår, det var året då Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan demokratin infördes. Det var året då Sverigedemokraterna klev in i riksdagen, året då en regering som samlade hela det borgerliga blocket för första gången satt kvar över ett val.
2010 var året då enormt mycket medieuppmärksamhet ägnades familjen Bernadotte. Först brytningen mellan Madeleine och hennes fästman, sedan kronprinsessans bröllop, skandalboken om kungen och hans festprissar till vänner, följt av en dokumentär om hur drottningens far utnyttjade judeförföljelsen för egen vinning, krönt av snaskiga graviditetsvadslagningar. Och över alltsammans firade kungafamiljen, och delar av befolkningen, att familjen Bernadotte har haft ensamrätt till regeringschefsämbetet i 200 år.
2010 var också året när det kändes som att terrorn nådde Sverige och slutgiltigt spräckte den tunna hinna av naivitet som vi omgett oss med. Så var det nu inte. Två statsrådsmord och attentatet mot den västtyska ambassaden hade redan, eller borde ha fått oss att inse att vi inte är immuna mot politiskt motiverat våld och besinningslös terror. Drog- och alkoholrelaterade våldsbrott, samt de skador som organiserad brottlighet orsakar många människor varje dag, är för övrigt en på många sätt mycket större och kostsammare utmaning än de rätt få försöken till uppseendeväckande terrorism.
Många makthavare skulle nog gärna stänga dörren om det som varit och i stället blicka framåt. Kungen sa i sin monolog inför den församlade pressen vid Hunneberg i november de numera bevingade orden ”Vi vänder blad, ungefär som ni gör med era tidningar”. Och så var det med det. Det fanns förstås inga skäl för kungen att kommentera uppgifterna om hans till delar vidlyftiga och utomäktenskapliga sexliv. Allvarligare är att Silvia också verkar vända blad och inte kommenterar dokumentären om att hennes far var medlem i nazistpartiet och att hans affärsverksamhet delvis bestod av från judar beslagtagna fabriker.
Hos Socialdemokraterna blickas det framåt väldigt mycket. Framåt mot den extra partikongress som ska välja en ny partiordförande. Glömt och gömt är redan det misslyckade samarbetet med Miljöpartiet och framför allt Vänsterpartiet. De som tyckte att samarbetet var en bra idé har knappt hörts av sedan september.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt blickar ständigt framåt och vägrar konsekvent att på ett begripligt sätt redogöra för sina förehavanden i Lundin Oil. Obekväma frågor viftar han bort med en sällan skådad arrogans – förutom hos just Bildt själv.
Ett par som däremot blickar framåt lite väl lite är Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, statsministern och finansministern. De verkar så övermåttan nöjda med förra mandatperioden och över att ha lyckats hålla sig kvar i Rosenbad, att de sjunkit ner i politikens soffdjup där de sitter i godan ro på de statliga finanserna. Men mer om det på måndag. Här och nu: Gott nytt år!