När jag träffade delar av ensemblen nyligen pratade vi om det här med att vara vuxen och om de krav som vi i värsta fall ställer på sig själva utifrån vad vi ser hos andra. Ni vet: kroppen, träningen, altanen (som har en viktig roll i pjäsen), bilen, umgänget, resorna, poolen. Listan kan göras hur lång som helst och allt bör redovisas med förskönande filter på instagram.
Skådespelaren Maria Brusman, bland andra, pratade om känslan av att leka vuxen. Det har jag funderat mycket på sedan dess. Som barn var jag Barbietokig. Hon hade kroppen, umgänget, poolen, resorna, bilen och så småningom barnen, som små tyllprydda accessoarer. I Lundbydockskåpet var dockorna inte lika viktiga som möjligheten att flytta runt på akvariet, vitrinskåpet eller det 70-talsgula badrumsporslinet.
Och så där fortsätter det i vuxenvärlden, men med helt andra proportioner. Det är aaaningen svårare att fixa en Barbiekropp i verkligheten och mycket knepigare att baxa in en familjebil i en parkeringsruta än att glida runt på barndomens heltäckningsmatta med den rosa Barbiebilen. Och i Stockholms innerstad får en bostadsköpare snart hosta upp 100000 kronor för en kvadratmeter hem. Lagom för ett dockskåp, eller skälig bostadsyta för en Barbie med familj.
Jag tror att vi många gånger leker vuxna (men låt oss inte säga något till våra barn, de blir så ängsliga om de får veta). En utslängd fråga på Facebook i veckan resulterade i massor av roliga och kloka reflektioner från bekantskapskretsen kring vuxenlivet. Som den där surrealistiska känslan av att gå och köpa kattmat och bakplåtspapper, eller gå till systembolaget, och inse att det är jag själv som får och kan göra allt detta. Som om en lurar alla för att en egentligen är ett litet barn. Eller känslan att höra sig själv presentera sig med yrkestitel, hur vuxet det låter. Eller det konstiga med att sätta sig bakom ratten och köra iväg, trots att en har haft körkort i flera decennier. För att inte tala att ta huslån och inte fatta hur banken kan bevilja det till någon som är "sju år i sitt huvud". Eller när det inte går att leka vuxen längre för att en behöver barnens hjälp med all teknik som krävs i vardagen. Eller vetskapen att jag får äta chokladbollar till frukost om jag vill, för ingen bestämmer över mig.
Själv är jag hyfsad på att leka vuxen, när det handlar om att betala räkningar och ta ansvar och tvätta bilen och göra allt som kan verka trist men som är en förutsättning för viss frihet i livet. Men när något pajar i huset och jag med tummen mitt i handen bara känner skräck och ser tusenlappar med vingar, då kan jag inte leka längre. Då vill jag stå på min barndoms sommarväg och sparka i gruset, med snor och tårar fritt rinnande i ansiktet och bara skrika: gör nåt, nån!
Att vara vuxen är också att kunna be om hjälp till det som en inte klarar själv. "När jag var liten trodde jag att man var vuxen när man visste allt", skriver en klok vän som konstaterar att den är vuxen, som inser sina begränsningar. Själva kärnan i att vara vuxen är nog att inse hur lite en faktiskt vet. Inte minst om verkligheten bakom instagramfiltren.