Andra upplagan av festivalen Gainesville Eskilstuna smög i gång under lördags eftermiddagen med en spelning av Eskilstunabandet Lindäng, som följdes av svenska Firefox AK. Solen gassade över den rätt glesa publiken som softade i brassestolar och tycktes ha allmänt trevligt. Men singer/songwritern Aldous Harding från Nya Zeeland skulle snart fårfolk att haja till i mysbubblan. Med sitt säregna liveframträdande och en makalös sångröst, låtar, som hon själv beskriver som goth-folk, vände hon uppochner på åtminstone min föreställning om ung kvinna med gitarr. Halvsittande, eller snarare lutad mot en låda eller förstärkare, och så bredbent att alla manspreadare i kollektivtrafiken skulle se ut att knipa med knäna i jämförelse, spelade hon oändligt långsamma, poetiska sånger med texter som kretsar kring liv och död, naturen och det övernaturliga. Hennes mörka, klara, dynamiska röst använde hon till att orkestrera det sparsmakade soundet och med röstexplosioner som överraskade den som lyssnat på hennes två album.
Efter det att Tomas Andersson Wij hade spelat klart var det så dags för Britten Billy Bragg - Gainesville Eskilstunas tyngsta bokning - en internationell stjärna, som ofta benämns som punk- och protestsångare eller politisk singer/songwriter på vänsterkanten. Själv nöjer jag mig med att kalla honom en jäkligt bra artist. Barden från Barking kom till Eskilstuna på ett strålande humör och en förmåga att både underhålla och beröra sin publik med roligt och engagerande mellansnack och en varierad uppsättning egna och andras låtar. Han bjöd på många utvikningar om hur det känns att gästa till en stad som fått sitt namn efter den kristne engelsmannen Eskil, som kom hit och stenades ihjäl av vikingar. Steg för steg varvade han sånger, bland annat flera av Woody Guthrie, med reflektioner om migration, murar och moral.
Ytterst handlar allt om att undvika sin egen cynism, den som felaktigt säger en att man inte kan göra särskilt mycket för att skapa en bättre värld, sa han. Motsatsen till cynism är empati, och musikens valuta är empati och det är dags att skriva upp den, sa Billy Bragg.
Kvällens mest spännande akt var bandet Amason. Den hajpade supergruppen som gör den vackraste, nästan trolska popmusiken, där Amanda Bergmans sång och den saliga blandningen av egna låtar på engelska och svenska och oväntade covers, som den av Foreigners "I Want To Know What Love Is", är det mest uppenbara, kom med flera nya låtar. Inte helt färdiga, enligt bandet, som alltså bjöd på någon sorts "work in progress".
Kvällens sista akt, bob hund, gjorde snarare tvärtom. Bandet är efter ett kvartssekel tillsammans, sjukt samspelt och tajt. Dock utan att ha tappat något av den lekfullhet och opretentiösa attityd som hela tiden präglat bob hund. En klockren avslutning på en festival som höll högre nivå på musiken än storleken på publiken.