Det är ingen kö inne på Lokomotivets damtoalett, och på merch-bordet ligger bara några ynka cd-skivor. Tishorna tog slut redan nere på kontinenten.
Det instrumentala rock-fusionbandet The Aristocrats är ute på Europaturné och lockar horder av entusiastiska fans. Dessa fans är huvudsakligen män i alla åldrar och stilar men som alla älskar band-tishor, långa, virtuosa gitarrsolon och den där speciella och svårbeskrivna humorn som riktigt skickliga och nördiga musiker ägnar sig åt.
På onsdagskvällen gjorde The Aristocrats sin enda Sverigespelning under den pågående turnén. Den ägde rum inför en stor och andäktig publik i Lokomotivet i Eskilstuna.
Det var sex år sedan The Aristocrats spelade i Sverige senast och folk hade kommit från alla håll för att se den hyllade internationella supergruppen.
Den amerikanske basisten Bryan Beller är den som sköter snacket och guidar publiken genom programmet. Bandets tyske trummis, Marco Minneman, har komponerat många av låtarna, och han får stort utrymme i showen. Mitt i föreställningen levererar han ett flera minuter långt trumsolo som får stora delar av publiken att resa sig i spontana ovationer.
Men det är den brittiske gitarristen Guthrie Govan som är The Aristocrats absoluta frontfigur. Han anses vara kanske världens bästa elgitarrist (hur man nu mäter det?) och kring hans dynamiska och mångfacetterade spel väver trion långa, instrumentala låtar i gränslandet mellan progressive rock, metal och jazz.
Guthrie Govans sätt att hantera sina gitarrer är bortom begrepp som begåvat och skickligt och tycks inte vara ämnat att imponera. Här snackar vi inget storvulet Yngwie Malmsteen-drillande, utan mest bara en snubbe som verkar göra det han tycker är roligast i hela världen och bara råkar leverera musik som är riktigt njutbar även för den som inte är så inne på instrumental rock-fusion.
Trots all skicklighet, musikalitet och tusentals timmar av övande och repetitioner som ryms i The Aristocrats är det tunga och pretentiösa långt borta.
I stället är det humorn och spelglädjen som står i fokus. Själva bandnamnet The Aristocrats syftar på en särskild typ av sjuka brittiska skämt. Låtarna handlar inte om kriser, olycklig kärlek eller personlig utveckling utan om konstiga väder- och naturfenomen och vackra blommor. Den sorgligaste låten beskriver hur det gick till när Marco Minneman råkade välta Guthrie Govans förstärkare.
Så det är ingen överdrift att säga att The Aristocrats bjöd på en riktigt underhållande konsert.