Nix, det är fortfarande inte helt okomplicerat för sonen Jack att sjunga sångerna ur sin far Cornelis Vreeswijks stora visskatt.
– Så fort någon frågar mig om varför jag gör det - så hamnar jag i försvarsställning, även om det blivit lite bättre med tiden. Redan mycket tidigt bestämde vi oss för att inte stå på scen tillsammans, därför blev det bara en enda gång innan Cornelius gick bort 1987. Jag har hållit det ifrån mig ända sedan jag gjorde min första skiva.
Men till slut var det som om han inte kom undan.
– Så nu gör jag det, men på mitt sätt. Det är ingen hitkavalkad eller något potpurri på Hönan Agda jag sjunger. Det finns så många andra som ligger mig varmt om hjärtat. Han skrev otroligt fina och ömsinta kärleksballader som blivit lite bortglömda. "Grimasch om morgonen" är till exempel en personlig favoriter. Med åren har jag insett att det finns en historia bakom varje visa. Ju mer jag kuskat runt i landet och träffat gamla vänner och bekanta till Cornelis ju mer har jag förstått den saken.
Hur var ditt eget förhållande till din far?
– Alltding var periodvis med honom. Periodvis hade vi en väldigt bra relation, periodvis hade vi ingen alls.
Kontinuiteten var det Jack Vreeswijks mamma som stod för.
– Han var inte direkt förtjust när han såg mig greppa gitarren. Han ville att jag skulle hitta något annat och skaffa mig ett riktigt jobb.
Det har Jack Vreeswijk också gjort. Han har jobbat som styckare och han har varit socialarbetare. Och han har bemötts med en hel del fnysningar när han tagit itu med sin fars kompositioner.
– Men också stor uppskattning. Så många människor har en relation till Cornelis visor. De berättar minnen som de förknippar med olika sånger och det handlar inte enbart om örhängena. Ofta får jag veta något nytt om min far när jag möter publiken.
Cornelis hade fyllt 13 år när han kom till Sverige från Nederländerna och fick börja traggla ett helt nytt språk. Bara några år senare behärskade han det till fullo och skrev låttexter med poetiska anslag.
– Jag grävde i några gamla lådor med hans skolböcker för ett tag sedan. Han kan väl ha varit 13-14 år när han skrev i dem och man slås av berättarglädjen. Emellanåt har läraren skrivit i kanten "nu får du hålla igen". Det där berättandet var en gåva han hade.