Lars Bergstedt är Vrenabo sedan länge och har jobbat större delen av sitt liv på den välkända gullfiberfabriken. Så pass länge sedan att det inte ens var isolering som gällde då 1951, utan träfiberskivor. Han har inga tidigare erfarenheter av nazistisk verksamhet i bygden och önskar att kommunen sätter stopp för träningen.
– Jag tycker inte att de ska hyra ut till sådana aktiviteter, säger han innan han går in i butiken.
Där inne sitter en stamgäst på en stol och "tjuvdricker" kaffe som butiksbiträdet Linda Åndberg tidigare har hällt upp i en termos. Fyra stolar, ett litet bord och en bänk utgör ett minimalt kafé i ena hörnet av butiken. Lite av Vrenas centralpunkt, även om den lokala pizzerian också konkurerar om den titeln.
– Klart som fan att de inte ska vara här, säger stamgästen men resonerar också hur svårt det måste vara för kommunen att sätta stopp. Han får medhåll av en pensionär och Vrenas välkända bandyprofil och föreningsaktiva Benny Wahlberg, som lite senare kommer in för att handla, funderar på samma sätt.
– Nyheten kom så plötsligt så jag kan bara uttala mig som privatperson men det kommer nog resoneras om detta i föreningen, säger Benny Wahlberg.
Under tiden fikastunden pågår fyller en handfull personer på i samtalet och samtliga konstaterar att nazisternas närvaro inte är bra publicitet för samhället.
– Det är inte bra reklam för Vrena. Det känns fel, säger Linda Åndberg, efter att hon tagit betalt i kassan.
Efter ett besök på församlingshemmet där dagbarnvårdare Gunilla Gustafsson klär på småttingar kläder och även har uttryckt en viss oro för barn som rör sig i Vrena kvällstid går SN tillbaka till affären. Där är fokusförlyttningen från kommunens lokalbokningsrutiner och oturen att nazisterna valt Vrena, till mer vardagliga saker snabb. Huspriser, skördeproblematik och framför allt fredagens stora happening – karaokekvällen på den lokala puben är på agendan.
Lugnet i butiken byts till en bullrigare miljö på Vrenas högklassiga snickeri. Där tillverkas möbler till Svensk tenn ritade av den världsberömda designern Josef Frank. Dagen nyhet inte särskilt het, enligt Åke Larsson, 81 som driver snickeriet där elva personer är anställda. Han sitter bland en uppsjö av ritningar och har precis pratat i telefon. Att han inte tycker om nazister är ingen hemlighet.
– Vi pratar inte så mycket om den nyheten. Vi har så mycket att göra att vi inte hinner ventilera så världsliga saker, säger han och visar hellre runt i snickeriet. Bland annat svarven som han fortfarande är ensam om att sköta, med ett hav av mahognyspån runt om. Och ett bord värt 50 000 kronor där tvingarna sitter som en solfjäder för att hålla listerna på plats.
– Jag vet inte om det är så stor rörelse. Om det är någon som ska agera så är det kommunen, säger han.