Jag stod i Eskilstuna-Kurirens monter på seniormässan i Munktellmuseet. Fördomsfullt förberedde jag mig på att få förklara minsta lilla steg för att läsa vår tidning digitalt, men jag kunde inte ha haft mer fel.
Ni pensionärer som besökte mig gav er in i diskussioner om både e-tidningen och nyhetsappen, vi diskuterade pushnotiser och hur ekuriren.se alltid uppdateras med senaste nyhetshändelserna. Ni gillar så klart er papperstidning. Det är självklart en oslagbar känsla att bläddra i en tidning, jag håller med. Men för er som älskar nyheter lite mer än andra är den digitala nyhetsförmedlingen oslagbar. Och allt fler förstår det. Även äldre.
Det slog mig också vilken kunskap ni har, kära seniorer. Och vilja att lära er mer om de digitala miljöerna, hur vi på tidningen kan jobba för att ge er ännu bättre innehåll.
Jag fyller 37 år i dag, ingen ålder så klart. Men ibland tänker jag också på åldrandet. Om 18 år blir jag insläppt på seniormässan som besökare.
Samtidigt som åren förhoppningsvis gör mig klokare skrämmer åldrandet mig ibland.
Människor hyllas mest efter sin död, det är sällan vi tar oss tiden att faktiskt berömma dem vi beundrar när de fortfarande är i livet. För det är ingen bedrift att dö, det är betydligt svårare att leva.
Seniormässan lärde mig mer. För er var det inte konstigt att prata digitala publiceringar med mig, skratta och delta i vår tävling, för att i nästa minut prata med begravningsbyrån i montern bredvid.
Livet blir som det blir, det finns ingen dramatik i att bli äldre. Eller prata med begravningsbyrån mitt i livet.
Jag tänker på geniet Stephen Hawking, död 76 år gammal. Mannen som fick diagnosen ALS 1963 med domen; du lever bara två år till.
Hawking levde 55 år med sjukdomen, mot alla odds. Nyfiken och smartare än de flesta.
Och vi andra fortsätter att åldras, utan att ha en aning om framtidens lycka eller fallgropar. Det är väl förmodligen ovissheten som gör livet så intressant.
För att citera Hawking:
”Livet hade varit tragiskt om det inte vore roligt."