Under ett år har min mountainbike stått i förrådet. Jag har prioriterat annat, inte cyklat en meter. I torsdags dammade jag av cykeln och gav mig ut i skogen. Jag ville komma igång igen, känna adrenalinet i nedförsbackar, lyckas ta mig fram på svåra stigar och känna farten på snabba grusvägar. Dessutom skulle jag ha ett år på mig att förbereda formen till Cykelvasan och förmodlingen göra personbästa.
I första skogsbacken fick jag problem att ta mig upp, samma backe som jag alltid klarat tidigare. När jag väl kommit ut på en grusväg orkade jag knappt upp för den branta vägen heller, den som varit enkel tidigare.
Allt var tungt. Det negativa tog över. Jag hade inte samma form som tidigare trots att jag besöker gymmet då och då. Men det tycks inte hjälpa cyklingen.
I stället för att kämpa gav jag upp, lade ut cykeln till försäljning efter turen och skrev ett surt sms till en vän: ”Jag lägger ner cyklingen, går aldrig att komma tillbaka.”
Hela kvällen var jag sur, besviken på mig själv. Jag visste att jag aldrig skulle komma i samma form som mina cykelvänner och den känslan var smärtsam.
Jag vill alltid vara bäst, även om det är en omöjlig tanke.
Men cykling handlar om så mycket mer än tävling. Jag hade glömt bort att ha roligt. Jag hade glömt bort naturupplevelsen. Räven som hoppade framför mig på stigen. Jag hade glömt bort solnedgången över Mälaren och alla möten med människor längs vägen som vinkade glatt. Glömt bort spänningen att köra slalom mellan träden.
Under kvällen kom det ett mejl från en man som sett min annons och ville köpa cykeln. Jag funderade några minuter, sen svarade jag att cykeln redan var såld.
Jag tänker inte ge upp. Jag behåller cykeln.
Jag tänker ta mig ut i skogen igen, kanske inte för att bli rekordsnabb.
Men för att ha roligt.
Det är viktigast. Men så lätt att glömma för nån som älskar att vinna.