Jag började träna med ett crossfit-gäng, en vän fick mig att prova. Deltagarna under passet kunde stolt visa upp sina rutiga magar och muskulösa armar, själv försökte jag som nybörjare dra ut tröjan för att inte avslöja att magen står ut. Efter passet hade jag träningsvärk i fem dagar.
Jag har alltid viljan att vara bäst, är jag inte bäst lägger jag hellre ner än kämpar. Träningen är inget undantag, även om jag förstår att det är svårt att vara bäst om man inte tränar.
Men jag vill ändå vara bäst.
När jag gjorde upphopp under träningen tyckte jag att en person log mot mig. Jag tolkade det felaktigt som ett hånleende, att jag var rolig att titta på. Jag blev sur.
När coachen gav mig härliga hejarrop och sa att jag såg stark ut så blev jag sur. Jag tänkte att det var oärligt, det hade varit bättre att säga som det är, att jag är svag.
När jag skulle lyfta skivstången fick instruktören stå bredvid mig för att visa tekniken. Alla andra klarade sig själva, men jag klarade inte ens att lyfta rätt med hjälp av instruktören.
Jag blev sur igen. Fick nog.
Efter träningen gick jag in på Facebook och slutade följa gymmets sida, skickade sms till vänner om att jag slutat träna. Jag var besviken på mig själv. Frustrerad.
Några dagar senare hör en kompis av sig, han tar med mig tillbaka till gymmet.
Plötsligt känns det bättre, jag får beröm av coachen. Jag litar på hans ord och klarar att lyfta det jag inte orkade första gången. Det är roligt igen.
Då bestämmer jag mig; jag kan inte alltid vara bäst, det räcker att ha kul.
Vi får se hur många dagar det tankesättet håller.
Men just i dag är jag stark.