Krossen av skåningarna var nämligen en av säsongens höjdpunkter. Inte lika vass som segermatchen mot Sävehof före jul. Men inte långt därifrån. Sannerligen inte långt efter den insatsen.
HANDBOLL ÄR den kanske enda elitidrotten som varje säsong har två premiärer. En i september och en efter det långa mästerskapsuppehållet från juldagarna till nu.
Därför är det alltid svårt att veta var lagen står efter så där 40 dagar utan tävlande.
När det gäller Guif är det dock, tackar som frågar, alldeles utmärkt.
Inga krämpor, inga skavanker och en sanslöst bra inställning. Ja, jisses så taggat laget uppträdde i nästan hela matchen. Plumpen var de inledande tio minuterna. Då fick gästerna faktiskt vara med och leka och ledde med 7–6.
Då kom tränar-Kristjáns timeout. Sen var matchen över.
Guif körde över Kristianstad och Danne Johansson käkade mittsexor på löpande band. Har en känsla av att både Love Asplund och Erik Dokka Haug hade svårt att sova i natt.
GUIF HAR som bekant haft en svajig säsong.
Efter femte raka segern pekar dock allt uppåt.
Med risk för att jag får äta upp det här … men … undrar om inte Alingsås får känna på Guifs ”vrede” på söndag. Tror faktiskt att revanschen för finalförlusten kommer nu.
Sen behöver vi inte älta det mer.
I stället handlar det om att se framåt.
Mot slutspelet. För dit går Guif. Tror nämligen inte det finns en chans att killarna på nytt slappnar av och tror att matcher vinns av sig själv.
Tror också de tycker det är ganska kul med stående ovationer.
Som i går.
MÅSTE SÄGA att jag gillar Guifs aggressiva försvar i spel fem mot sex.
Den 3-2-uppställning som användes när kapten Jansson satt utvisad ställde Kristianstad helt och Guif vann tvåminutaren med 2–0.
DANNE. Mer behöver inte sägas.
JANNE. Duger bra. Tror jag visst att jag skrev härom dagen.
TILL SIST: Linden lever.
Efter så där 700 raka förluster … nåja … blev det seger på bortaplan.
Kul och bra för självförtroendet inför den oundvikliga kvalserien.