Det är en disig morgon och Hävringe syns knappt när vi passerar i farleden på väg mot Norra Kränkans fyr. Det är först på nära håll som de två fartygen som ankrat här lösgör sig ur dimman. Det kan möjligen låta mycket med 21 miljoner kronor för att under tre veckor tömma ett skeppsvrak på flygfotogen och rensa bort spökgarn från det, men apparaten kring det hela är omfattande. Att på ett så säkert sätt som möjligt dyka ner till 70 meter, borra hål i ett 62 år gammalt vrak utan att oljan läcker ut och pumpa upp den till det väntande tankfartyget, visar sig vara något som inte så många i världen klarar av.
– Det är mörkare och kallare än vad det brukar vara. Och vi måste andas en gasmix som gör våra röster roliga, men annars är det i huvudsak som vilket dyk som helst, men med en komplicerad utrustning. Vi jobbar i 45 minuter och sedan tar det två timmar för oss att stiga upp igen, säger Sune Välds, en av dykarna som arbetar med tömningen av olja.
Tillsammans med en av sina kollegor håller han på att göra sig redo för att dyka ner till Lindesnäs för att borra hål i skrovet och fästa dit en slang så att kollegorna på ytan kan pumpa upp oljan. Överallt pratas det danska på fartyget. Det är en firma från Danmark som tog hem kontraktet när arbetet lades ut på upphandling av Havs- och vattenmyndigheten. 30 vrak längs den svenska kusten har valts ut för sanering. Det är långt ifrån alla. 25 miljoner kronor per år i tio år har myndigheten att röra sig med. En snabb huvudräkning säger att bara Lindesnäs nästan spräcker budgeten, men just i år har man fått extra mycket pengar, 44 miljoner kronor.
– Det här vraket prioriterades för att det innehöll mycket olja. Samtidigt tjänar man alltid pengar på att ta kostnaderna i förväg än att ta dem om oljan driver in till land. Saneringskostnaderna från ett utsläpp från ett vrak på västkusten uppgick exempelvis till 114 miljoner kronor och det är bara kostnaderna för sanering. Det är svårt att uppskatta hur mycket skada det blir på djur och natur samt fiske- och turistindustrin, säger Fredrik Lindgren, vrakexpert på Havs- och vattenmyndigheten.
Nu är de två dykarna nere vid Lindesnäs för att tömma en av tankarna. Vattentemperaturen på botten är fyra grader och för att klara av det har de en slang med varmvatten som går från fartyget ner till dem och rakt in i dräkten.
– Det blir som ett varmt bad för dem, berättar dykledaren Tonni Andersen.
En pump på däck har börjat jobba och en besättningsman tar ett prov. Svart, tjock olja fylls i en flaska. Efter ett tag blir oljan mer och mer utspädd med vatten, tills tanken är tom.
Miljöminister Isabella Lövin (MP) har åkt ut med en taxibåt från Oxelösunds fiskehamn och gått ombord på dykfartyget. Regeringen har satt till extrapengar och nu ska projektet inspekteras.
– Vi vet att det här ligger nära ett natura 2000-område och får det ligga kvar här på botten, då kommer det att rosta sönder så småningom och drabba kusten, djurlivet och fåglarna och vattenkvalitén. Det skulle kunna bli oerhört jobbiga år med oljespill på stränderna, säger hon.
– Det här är ett förebyggande arbete som man tyvärr har struntat i under mycket, mycket lång tid.
Varför har ingen gjort något åt det här tidigare?
– Jag tror att det man inte ser är väldigt lätt att blunda för. Tyvärr är det väldigt mycket gamla miljösynder som finns kvar i haven. Allt från kilometervis med gamla fiskegarn, det finns gift i sedimenten, gifttunnor och gamla senapsgastunnor från andra världskriget.
Fotnot: Arbetet vid Lindesnäs är vid artikelns publicering klart.