Josefina Tengroth har sitt mottagningsrum i det anrika, gula företagarhuset i Oxelösund. I den ljusa miljön möts familjemedlemmar, arbetskamrater eller par som har behov av att reda upp trassligheter.
Ibland hör en chef av sig som tycker att en anställd behöver stresshantering eller en förälder som tycker att Josefina ska styra upp deras arga 13-åring.
Men hon är då noga med att bolla tillbaka och kräva att även den som är ansvarig ska delta.
– Vilka ingår i familjen? Kanske syskon, en styvförälder. Och när det gäller chefer så är det inte ovanligt att den som kontaktar mig själv har intresse av personlig utveckling och är den som borde göra störst förändringar, säger hon.
Hon konstaterar att många är konflikträdda, vågar inte säga sanningen eller ta ansvar för sin egen del.
– Men i alla situationer har jag ett eget ansvar att säga "stopp, det här känns inte bra".
Det kan vara 71-åriga Gun som känner att barnen sviker henne när de aldrig kommer på besök, trots att hon ställt upp under alla år. Eller 53-åriga Anders som alltid får ta övertidstimmarna för att kollegorna har annat för sig.
– Det är jobbigt men hoppfullt att det är dig själv det hänger på. Du är inget offer, säger Josefina Tengroth. Att ta eget ansvar i stället för att skylla ifrån sig på andra är hoppingivande, eftersom då får du makt att förändra din situation i stället för att hoppas att andra ska ändra sig.
Det kan vara lättare sagt än gjort. Vissa saker görs av kärlek eller empati. Skjutsa barnen till ett oräkneligt antal träningar eller låta den ilskna, nyskilda kollegan kommentera dig på ett lite sårande sätt.
– Vi är sociala varelser och vill höra till. Många har fått inpräntat i sig att andras känslor är viktigare än våra egna. "Morfar blir ledsen om du inte..." och så vidare. Men så länge du kan göra saker med ett leende och en sång i hjärtat, villkorslöst, då är det inga problem. Då kan du pyssla om, skjutsa och väcka din tonåring. Det är när du börjar känna dig bitter, tagen för given och utnyttjad, som du bör se upp. Det är en signal om att du gått över din egen gräns. Josefina Tengroth tror att det är lite typiskt kvinnor att uttrycka sin kärlek genom att ge och ställa upp. Ibland med tjänster åt någon som inte ens bett om det. I ersättning vill de gärna ha ett tack, men det kommer inte alltid.
– Om du packar ditt barns gymnastikväska varje vecka kanske du i stället får höra "vaffan, packade du den blå tröjan, den är ju skitful". Omsorgen kan nämligen missuppfattas som att "jag tror inte du klarar av det här".
Och om du inte kan ge villkorslöst är det viktigt att vara tydlig. "Ja, jag kan hjälpa dig med skjuts, men då vill jag att du...".
Att arbetsplatser många gånger är konfliktfyllda är inte konstigt, när allt fler känner sig överhopade av jobb, tyngda av stress och offer för ständiga omorganisationer.
– De allra flesta är initialt emot förändringar, för de är jobbiga. I slimmade organisationer försvinner pauserna och vi bidrar till det själva också, vi går inte ens på toa utan att kolla mobilen samtidigt. Tidigare i busskön stod folk och glodde rakt ut, nu är alla på sociala medier. Många varvar upp med kaffe och coolar ner med ett glas vin. Det är ständigt en hög nivå av stress i kroppen, som också kan ökas på av exempelvis träning. Du kanske skyndar dig till gymmet på lunchrasten för att springa en halvtimme på ett löpband – för kroppen innebär det mer stress.
En konstant stress påverkar både matsmältning och sexlust negativt. Förbränningen stängs av och din empati med andra minskar.
Vid höga halter av stress blir man trångsynt, lättirriterad, feltolkar vänligt sinnade frågor och ser andra som fiender.
– Det blir gärna konflikter och missförstånd för att man inte är i balans. Vi kan bli triggade av ett ord. När någon hör "egoist" och kanske har kritiserats för det i barndomen så går den in i försvar och hör sen ingenting mer.
Om någon säger att du verkar stressad så reagerar du genom att fräsa "det är jag inte alls", samtidigt som du börjar rabbla hela listan på allt du måste göra för att andra ska förstå hur jobbig din situation är. Du börjar göra dåliga val, blir trögtänkt, glömmer saker och får svårt att ta in information.
Samtidigt kan det finnas kollegor med samma arbetsbelastning som inte känner sig stressade utan går hem i tid, medvetna om att de har gjort så gott de har kunnat.
Skillnaden ligger enligt Josefina Tengroth i att den personen troligen har en stabilare självkänsla och inte tror att den ÄR sina prestationer.
– Den som ständigt levererar har en tendens att hela tiden få fler uppgifter som läggs på, eftersom det går. Den börjar ta hem jobb eller jobba över, allt mer stressad, men säger inte nej. Folk skulle vara lite ärligare och oftare säga "stopp, nu har du lagt på mig för mycket, jag klarar inte av det".
Tillbaka till vad man kan och vill göra med ett leende och en sång i hjärtat. När varningssignalen börjar lysa, ta ansvar och säg ifrån i stället för att bli martyr eller gå in i väggen. Att ha en coach eller annan person bredvid när det är dags att samtala kan vara väldigt hjälpsamt. Diskussionerna blir annorlunda än hemma vid köksbordet eller i kontorslandskapet.
Josefina avrundar med att uppmana många att fundera över hela livssituationen. Ekvationen att vara en familj där båda föräldrarna arbetar heltid går inte ihop, anser hon.
– Se över ekonomin och vad som egentligen är nödvändigt. Växla ner. Barnen behöver oss när de växer upp. Långa dagar i stora grupper på förskola och fritids är inte optimalt. De behöver nära vuxna att spegla sig i och känna att de duger som de är. Små barn behöver inte massa olika fritidsaktiviteter. De behöver fri lek. Många konfliktsituationer skapar vi vuxna eftersom vi inte ger barnen den omställningstid de behöver när vi stressar på och tjatar. Dra ner på tempot och njut av varandra!