Paris är en stad med skyhögt symbolvärde. Vad som än har hänt genom åren har Frankrikes huvudstad alltid omgivits av ett skimmer laddat av föreställningar om romantisk kärlek, god mat, banbrytande konst och frihet, uppror och jämlikhet.
Där, en helt vanlig fredagskväll i de centrala nöjeskvarteren, mitt ibland glada människor som var ute och åt, gick på fotboll eller konsert, slog alltså jihadisterna till, i en samordnad, noggrannt planerad och väl finansierad terrorattack. Avsikten var att sprida skräck, kaos och att provocera fram ytterligare inskränkningar i vår frihet och demokrati, som har sina rötter i just Paris.
Efter de första dygnen fyllda av avsky, avståndstagande och vrede, infinner sig insikten om den iskalla och förvridna logik som ligger bakom ett dåd där man inriktar sig på att attackera civila människor som sorglöst roar sig med vänner och anhöriga.
Att slå till mot vem som helst, att tränga sig in i nöjespalats, restauranger och barer och avrätta och såra hundratals människor, kan på ytan verka ogenomtänkt och meningslöst. Men en attack mot det som förknippas med vardagliga nöjen och mänskligt umgänge, i stället för maktens institutioner och världsberömda kulturhistoriska landmärken, gör att terrorn kryper in under skinnet på oss alla.
Själv gick jag och la mig tidigt på fredagskvällen och vaknade upp på lördagsmorgonen till ett Europa jag inte vill ha.
Min första tanke gick till min syster, som är bosatt i Frankrike tillsammans med sin man och sin son. En check visade att hon och familjen var hemma i Nice och i säkerhet. Men vartefter medierapporteringen från Paris kom med nya siffror om antalet döda och skadade förbyttes lättnaden i ett djupt obehag. Det blev, trots det geografiska avståndet väldigt personligt.
Bandet Eagles of Death Metal, som spelade i konserthuset Le Bataclan där 90 personer dog och många fler blev skadade, är ett av min sons och makes favoritband. Och själv är jag ständigt ute på konserter och teaterföreställningar både i jobbet och privat. Jag har aldrig varit rädd, utan känt trygghet och glädje i möjligheten att få uppleva saker i gemenskap med andra.
Nu riskerar vi att få ett Europa där främlingsfientligheten ökar och övervakning och säkerhetskontroller blir en större dela av vår vardag. En otrygg värld där vi under lång tid framöver ängsligt kommer att notera var nödutgångarna finns när vi går på bio, fotbollsmatcher eller konserter, och misstänksamt studera ryggsäcken som den nyanlända gästen har med in på krogen där vi firar födelsedag med släkten.
En sådan utveckling vore förödande. Vårt sociala och kulturella liv är nödvändigt för att upprätthålla vår demokrati och vår mänsklighet.