Bilen är ett under av perfektion. Underredet är lika rött som bilen i övrigt och i motorrummat hittar man inte minsta lilla oljefläck. Däcken är nya och specialimporterade från USA. Allt på bilen är för övrigt original - något "fusk" tillåts inte. Det tog honom tio år att samla på sig alla delar innan han plockade ned bilen i småbitar.
Men så har Börje också samlat på sig 80 kilo pokaler från olika bilträffar, bland annat från Power Meet i Västerås där han deltagit och vunnit sin klass vid ett flertal tillfällen. En gång fick han emellertid nöja sig med en andraplats:
– Kanske var de litet trötta på mig, ler han.
Renoveringen har han svarat för själv. Det enda som han lämnar bort är lackeringsarbeten.
Men det är inte enbart PV:n som Börje Smedbäck försatt i nyskick. I garaget har han även en Volvo Amazon från 1962. Båda bilarna har setts i olika utställningssammanhang men är också populära i samband med bröllop och studentbalen i Sundbyholm.
PV:n är ögonstenen. Varje år åker Börje och hustrun Birgitta till Svenska Volvo PV-klubbens träff. I sommar bär det av till Gotland. I fjol var man i Umeå.
Några problem att hänga med i trafikrytmen är det inte. PV:n rullar lika fint i 110 kilometer som 30.
– Däremot upplever jag det som litet konstigt att alla som kör om oss måste vräka sig in framför så de nästan skrapar mot framskärmen. Så är det inte när jag kommer i min bruksbil, en Audi.
På villatomten står dessutom ytterligare ett renoveringsobjekt - en svart PV och väntar på att Börje ska starta arbetet med att återföre den till nyskick. Objektet har emellertid fått vila ett par år då Börje ägnat mycket tid åt att renovera en kolonilott på Lindö som familjen ärvt.
– Några fritidsproblem har jag inte som du förstår, skrattar han.
Börje Smedbäck är Torshällabo sedan nästan 65 år tillbaka. Pappan Gunnar var präst i baptistförsamlingen vilket Börje tror hade en viss inverkan på sonen:
– När folk undrar hur jag haft råd till bilrenoveringarna brukar jag svara att jag aldrig fick lära mig röka och dricka.
Skolgången i Torshälla blev åtta år lång och som 15-åring fick Börja anställning på elförrådet i Nyby Bruk. Så småningom fick han följa med montörerna och utbildades till elektriker.
– Jag blev kvar i 47,5 år. I december 2004 fick jag avtalspension. Vi var 14 personer som slutade samtidigt och tillsammans hade vi en anställningstid av drygt 500 år. Jag trivdes väldigt bra med elektrikerjobbet, fritt och kul.