Det var huvudbudskapet när Annika Östberg lågmält, vardagsnära och eftertänksamt pratade om sina livsinsikter.
Platsen var Josef´s House of Blues. Där bjöds det i går kväll på mat, mingel och möte med en människas livsberättelse genom Fristadskyrkans och Kjula baptistförsamlings försorg. Ett koncept som prövats i krogmiljö i Eskilstuna tidigare.
Och intresse för konceptet tycks finnas. Det var fullsatt. Annika Östberg skulle ha kommit för några veckor sedan, men då blev hon sjuk och fick ställa in.
Just nu har hon fullt upp, berättade hon. Och är förvånat tacksam över det intresse som finns för hennes liv. Härom kvällen såg vi henne på tv i Skavlan och senaste dagarna har hon tillbringat på bokmässan i Göteborg. I går sålde och signerade hon också sin bok Ögonblick som förändrar livet.
Släpptes fri i maj
Annika Östberg har suttit 28 år i fängelse i USA. Dömd för att hon enligt amerikansk lag var medskyldig till mord – utan att hon höll i något vapen – när en restaurangägare och en polis 1981 sköts till döds i USA.
Östberg släpptes helt fri i maj 2011. Hon bor nu i Sverige, är volontär på ett hundpensionat och ute och berättar om sitt liv.
– En del säger till mig; varför stänger du inte dörren om dig Annika och lever det Svenssonliv i Sverige du så länge drömt om?
– Men jag tycker det är mitt ansvar att gå vidare, använda mina 28 år i fängelset. Vi är alla vad våra erfarenheter gjort oss till. Vi har alla en uppgift.
Annika Östberg säger att hon successivt fick sin tro. Kanske någon gång mellan åren 1989-1994.
Träffade klurig präst
– I fängelset träffade jag Leif Eliasson från Svenska sjömanskyrkan. En klok och klurig präst. Vi brukade äta micropopkorn och dricka Pepsi-cola när han besökte mig. Jag hade många samtal med honom.
Innan mötena med Leif Eliasson trodde Annika Östberg inte det var möjligt att få förlåtelse för det hon gjort i livet.
– Jag trodde att jag skulle hamna i helvetet. Jag kom också till en punkt 1985 när min son dog i en trafikolycka, när jag började med heroin igen, när jag hamnade så långt ner som man bara kan i livet, när det inte spelade någon roll längre. Allt inombords var totalt hopplöst.
– I ett hörn på rastgården till fängelset bad jag ändå om förlåtelse och att någon – gud? – skulle visa mig en väg ut.
”Varje liv har ett värde”
Annika beskriver det som en både fysiskt, psykisk och andlig upplevelse när hon kände en enorm tyngd lyfta från sin kropp.
– Det var väldigt tydligt att jag fick förlåtelse. Att det finns en gud. Men jag är inte med in någon kyrka eller församling. För mig är människorna guds verktyg och händer, att vi är ödmjuka och tänker på varandra. Hur vi som människor berört varandra lever vidare i all evighet. Varje liv har ett värde.