Christa Lindberg var tolv år när familjen tvingades lämna dåvarande Tjeckoslovakien 1945.
– Vi var sudettyskar och fick inte bo kvar där efter kriget, säger Christa.
Att de hamnade i Sverige berodde på att Christas faster var gift med en svensk man och han gick i god för familjen.
– Han fick lova att vi inte skulle ligga den svenska staten till last och fixade jobb till pappa, boende åt oss och betalade allt för oss första tiden. Senare betalade vi tillbaka vartenda korvöre och det kändes bra, säger Christa.
Familjen hamnade ute i Eklången och den första tiden i det nya landet var inte särskult munter för Christa.
– Första åren var väldigt jobbiga och vi blev ordentligt mobbade, både av barn och vissa vuxna. Men efter fem år flyttade vi in till Eskilstuna och där var vi som vilka som helst.
Christa var duktig i skolan och efter ett drygt års språkträning klarade hon inträdesprovet till läroverket.
– Jag tog realen 1951 och handelsgymnasieexamen två år senare, säger Christa som fick jobb som sekreterare åt Volkswagens chef på Scania Vabis i Södertälje.
– Det blev fyra år där på 50-talet, riktigt roliga år när Volkswagen introducerades i Sverige, säger Christa som därefter födde sina och maken Lennart tre barn.
De sista yrkesverksamma åren var Christa sekreterare och exportassistent på Hadak Security AB.
– Tyvärr flyttade företaget till Stockholm 1993. Det var tråkigt att förlora jobbet, men jag hade gott om vänner och fick bland annat tid för att spela golf, säger Christa och berättar att en väninna tog med henne till golfbanan i Fogdö för att lära ut grunderna.
Spelar golf gör hon fortfarande och det med glädje.
– Jag spelar ett par gånger i veckan på somrarna. Jag är och har aldrig varit någon lagspelare, men gillar att spela ihop med andra, säger Christa och skrattar.
Handicap?
– Nu är jag uppe på 36 igen, men jag var nere på strax över 20 ett tag.
Skidor åker hon också när tillfälle ges och när vi besöker henne ska hon snart iväg till badhuset för att simma några kilometer tillsammans med sin syster.
– Syrran har en stuga i Sälen och dit åker vi en fyra-fem gånger om året för att åka skidor eller plocka bär.
Tämligen täta besök blir det även i Stockholm där de tre barnen numera bor.
– Fördelen är att de bor i Huddinge alla tre.
Hur skulle du beskriva dig själv?
– Som en orolig typ – jag har svårt för att sitta still och vill alltid ha något att göra.
Den stundande 80-årsjubilaren gör ett härligt piggt och fräscht intryck, men hon har åkt på sina törnar.
– Jag fick en stroke för fyra år sedan, men har inga men efter den – det kanske beror på de mediciner jag äter, funderar hon.
Framtidsdrömmar?
– Några sådan har jag inte längre, huvudsaken är att jag får vara någorlunda frisk.
Något firande blir det inte, inte nu i alla fall, men barnen ska ordna något efter helgerna.