Hennes namn vittnar om att det finns en historia kring hennes ursprung:
Den 27 september 1944 satte sig Elli Ollino Brobergs mamma, pappa och storasyster i en segelbåt tillsammans med hundra andra för att fly från Pärnu i Estland som då bombades och brann.
– Jag låg i magen på mamma. Det blåste och seglen gick sönder. Det var meningen att min familj skulle gå i land på Gotland, men de drev i stället till Öregrund där de stannade tre månader i läger. Vi hamnade senare i Östhammar och därefter vid Kusta gård 4 km från Irsta i Västerås.
I Västerås växte Elli upp. Hon gick i Irsta skola (och promenerade dagligen 4 km till och från skolan, som de flesta barn gjorde på 1950-talet), senare blev det Korsängsskolan och Praktiska realgymnasiet.
– Mitt första jobb som våningsvärdinna hos Västerås kommun var jag inte riktigt nöjd med. Jag hade 350 kronor i månaden och det var för dåligt. Men så sökte Länsstyrelsen folk, av 73 sökande valdes jag ut som en av tre och fick jobbet och 750 kronor i månaden. Det var en stor lycka med fördubblad månadsinkomst!
På Länsstyrelsen i Västerås var Elli stationerad på avdelningen körkortsregistret, ett jobb som hon minns än i dag att hon trivdes jättebra med.
1970 träffade hon en kille som hon gillade, hon flyttade till Eskilstuna och fick senare två barn med honom.
– När jag kom till Eskilstuna tänkte jag; vad ska jag göra här? Jag ringde till polisen och frågade om de behövde någon hjälp. De sa; vi återkommer. Det gjorde de nästa dag och så kunde jag direkt börja jobba vid lokalregistret där alla polisanmälningar kom in. Det var ett himla roligt jobb.
– Det var mycket enklare att söka och få jobb på den tiden.
1976 sa Elli upp sig från polismyndigheten i Eskilstuna för att i stället vara hemma med sina två barn, Daniel och Sara, under sex år. Men hon slutade inte jobbar för det, utan fortsatte både ideellt och som frilansare som teckenspråkstolk.
Berätta om det!
– Min mor var döv och min pappa höreselskadad. Så ända sen jag var barn har jag använt teckenspråket för att kommunicera med mamma. Från 5 års ålder var jag alltid med när vi skulle handla och när jag var i 15-årsåldern började jag tolka mer organiserat.
– Sedan fortsatte det, för i slutet av 1960-talet började landstinget få upp ögonen för denna verksamhet och började ge ersättning för den. Jag fick 50 kronor för tre timmars tolkning i början och 75 kronor för 12 timmar.
Elli tyckte tiden som tolk varit jätterolig. Hon brukar säga att hon fått vara med från mödravården till begravningen.
Hon har även rest med döva. Bland annat en charterresa till Tunisien 1969 som de dövas riksförening arrangerade. Och 1995 rest hon under tre veckor i USA för att hjälpa en äldre dam som ville hälsa på släkt i New York.
Men 1982 sökte hon sig tillbaka till polismyndigheten i Eskilstuna.
De senaste 30 åren har hon jobbat i receptionen, i växeln, på bedrägeriroteln, den administrativa roteln och nu senast på trafikenheten.
– Jag har haft fantastiska arbetskamrater och trivts otroligt bra, fortsätter hon. I flera omgångar har jag varit ensam kvinna på avdelningarna. Ett tag sa de i korridorerna: "Där kommer trafikdrottningen med sina drönare."
Vad händer nu?
– Först ska jag bara landa. Sen är det ju november. Jag älskar att baka, så det tänker jag göra. Jag gillar att sy och brodera, läsa böcker och resa. Och jag har gott om väninnor som redan gått i pension.
– Längre fram kan jag tänka mig att engagera mig ideellt; i Röda korset, som sjukhusvärdinna, inom brottsofferjouren, eller liknande.
Det tycks inte vara någon risk att Elli Ollino Broberg blir sittandes stilla.
Det ligger inte för henne.