Att stiga in i Berylls hus på Karlfeldtsgatan är som att kliva rakt in i en tomteverkstad – där finns ett par vackra krubbor, jultomtar i massor och rödvitt pynt vart än man vänder sig.
– Jag gillar julpynt och varje år plockar jag fram de fyra flyttlådorna med julsaker i, säger Beryll.
Fyra lådor – det borde väl åtminstone vara 14, tänker jag...
Sina fem första år bodde Beryll i Stockholms centrum, men därefter gick flyttlasset till Lidingö där vår jubilar växte upp.
– Meningen var att jag skulle bli lärare, men under utbildningen blev jag gravid och fick tvillingar varför jag valde att hoppa av, säger Beryll som var 19 år när tvillingarna kom till världen.
Medskyldig till graviditeten var blivande maken Bo och hur de unga tu möttes är en härlig historia i sig.
– Jag låg inlagd på sjukhus och en av de andra patienterna fick dagliga besök av sin son, säger Beryll.
Sonen, det var Bo det, och när Beryll var friskförklarad var det han som skjutsade hem flickan som skulle bli mor till hans barn tillika blivande fru.
– Bos bortgång 2004 var otroligt jobbig. Vi hann vara gifta i drygt 50 år och han var min bästa vän och arbetskamrat. Vi delade allt här i livet och jag saknar fortfarande hans hand i min innan jag somnar på kvällarna, säger Beryll.
Det var arbetet på FFV som förde Beryll och Bo till Eskilstuna i mitten av 60-talet.
– Jag gjorde reportage och fotograferade till personaltidningen "Skottgluggen", ett väldigt fritt och roligt jobb, intygar vår jubilar som blev kvar på firman, där hon även var sekreterare och hade hand om studiebesök och praktikanter, fram till pension.
Sonen Gunnar var blind vid födseln och är än i dag gravt syskadad och hans belägenhet gjorde att Beryll började engagera sig i handikapprörelsen.
– Det var en tuff kamp mot skolor och myndigheter må du tro, säger hon och visar med en min att det verkligen var så.
Senare var det kyrkan som fick ta del av hennes glöd – ett engagemang som utmynnade i att Beryll var ordförande i kyrkofullmäktige under två mandatperioder.
– Ett väldigt roligt minne från då är när jag fick dela ut nattvarden i Uppsala Domkyrka tillsammans med dåvarande ärkebiskopen KG Hammar.
I dag är Beryll Sörmlandsgårdsmor för åtskilliga Eskilstunabor och under tre sommarveckor bor hon på samma gård tillsammans med djuren och hon är även ordförande i hembygdsföreningen Sällskapet S:t Eskil.
– Jag har skött Sörmlandsgården i 13 år och där är det hembygdsdräkt med klänning, förkläde och hätta som gäller. Det är ett helt fantastiskt roligt uppdrag och jag har en god ande i Britta Kristina som vakar över mig på nätterna, säger Beryll.
– Den 6 juni firar vi förresten 90-årsjubileum på Sörmlandsgården. Då ska jag se till att vår nya landshövding kommer dit.
Hon beskriver sig själv som ivrig, förklarande och totalt orädd.
– Det där första är väl lärargenen i mig, jag vill gärna visa och förklara saker för folk. Mina söner brukar skälla på mig när jag berättar att jag går ut från Sörmlandsgården mitt i nätterna för att kolla vad som försiggår. Men så gör jag, jag är aldrig rädd.
Kvinnan mittemot mig gör ett oerhört piggt och alert intryck, men allt är inte tipp topp visar det sig.
– Min kropp är i ett bedrövligt skick – ryggen är slut och hjärtat är dåligt – men humöret är ändå glatt. Ingenting blir bättre av att jag går runt och gnäller.
Framtidsdrömmar?
– Att jag orkar fortsätta med Sörmlandsgården och hålla ihop familjen.
Och nu fyller du 80 år!
– Ja du, jag fattar det inte – vart har åren tagit vägen. Men samtidigt har jag ju hunnit med en hel del.
Blir det något firande?
– Det blir öppet hus från tolv på dagen, vänner och bekanta är hjärtligt välkomna. På kvällen blir det middag med familjen, vi blir väl runt 20 personer med respektive.
Vilket härligt yrväder, tänker jag när jag lämnar Beryll, den glatt visslande Sören och alla de där tomtarna.