Det verkar han kommit långt på. I Mats fall gäller mottot likväl när han ska lära sig nya saker, sköta sitt jobb som hur familjen ska få till julbestyren där hemma.
— Om vi inte hinner rulla alla köttbullar själva, eller lägga in sillen, är min lösning att åka till Ica Maxi och köpa detsamma i delikatessdisken.
Alla familjemedlemmar är dock inte inne på samma linje, antyder Mats. Då kan det bli lite konflikt.
Smart lat säger han också att han var – eller lärde sig vara – när han läste till civilekonom på högskolan i Örebro för så där 30 år sedan.
— Det finns olika vägar till målet. Mina klasskamrater körde på som tokar för att få MVG i alla ämnen. Jag pluggade systemutveckling för att bli lite "unik" i stället för att ta matchen med plugghästarna!
Mats läser heller inte ett papper två gånger om det räcker med en gång. Och han tänker mycket i termerna; "kan han så kan jag, det löser sig och jag är inte sämre än andra."
Men livet för morgondagens 50-åring började i Malmö.
— Pappa var servicetekniker och fick jobb på Volvo i Eskilstuna, så när jag var tre-fyra år flyttade familjen hit. Jag växte upp i Borsökna.
Mats började sin skolgång i Lista skola kan undertecknad avslöja eftersom vi står bredvid varandra på skolfotot publicerat i Eskilstuna Kurirens serie "Vi i ettan" 1970.
— Jag minns att jag var liten, tjock och blev retad för att jag pratade skånska när jag började i klassen och jag minns också killen jag slogs med på rasterna... Skånskan har jag slipat bort, fortsätter Mats med ett snett leende.
Själv tycker jag Mats är sig lik från skoltiden. Rakryggad på något sätt, i dubbel bemärkelse. En "stämpel" han inte verkar helt obekväm med när den nämns.
Mats å sin sida glömmer aldrig att jag som aktiv friidrottare på den tiden sprang snabbare än honom på rasterna. Han fick aldrig tag i mig under leken "killarna jagar tjejerna..."
Varför blev du just civilekonom?
— Min pappa sa vid något tillfälle; "ska du bli något så ska du bli ekonomichef, för det är den sista personen som får sparken från ett företag . . . "
När kom du till Sparbanken Rekarne?
— 1998 som just ekonomichef efter ett antal år i IT-branschen, som programmerare bland annat. Här på banken har jag också varit administrativ chef, chef för allexpedition och affärsrörelsechef innan jag blev vice vd 2012.
Mats var också borta från banken ett par år som vd för Svensk Kartong, men blev överlycklig när styrelsen frågade om han ville komma tillbaka igen.
— Det är ett privilegium att vara vd för ett tjänsteföretag som går bra och att det är just en bank. För i den här rollen får man chans att hjälpa människor.
— Jag gillar att bidra till att privatpersoner och företag kan nå sina drömmar även om vi inte säger ja till alla.
Sen gläds förstås Mats Bengtsson åt att banken tillsammans med sparbanksstiftelsen kan bidra med så mycket till både kulturliv, utbildning, utsmyckning och idrottsliv i Eskilstuna.
— Vi avsätter 15-20 miljoner kronor per år till det. Visst hör jag ibland kunder som säger att; "nu är det dags att byta bank för den sponsrar ju bara idrottsföreningar jag inte är intresserad av, jag vill ha högre ränta på mina sparpengar i stället."
— Men jag brukar svara: "Alla banker går med vinst, vad de sen väljer att göra med vinsten skiljer sig åt. Sparbanken ser gärna att vinsten går tillbaka till samhället."
Kan du beskriva dig med några få ord?
— Rastlös, målinriktad, förändringsbenägen, idérik och kreativt lat.
— Jag är inte typen som kan sitta i timmar en hel lördag och kolla Vinterstudion på tv. Visst, jag är otroligt sportintresserad och ser gärna tysk fotboll, men det måste hända annat också.
— Jag blir stressad om det händer för lite, både privat och i arbetslivet. Jag har väl någon bokstavskombination av något slag ....
— Men jag är inte förändringsbenägen i alla lägen. Jag och min fru till exempel har varit tillsammans sedan 1984 och håller ihop än. Vi träffades i Pingvinen, Parken Zoo. Ratata spelade. Lite kul att jag sitter i Parken Zoos styrelse nu och mötena hålls där. Kommer ihåg att jag jobbade hårt för att vinna den tjejen då! Familjen är väldigt viktig för mig.
För en månad sedan, 24 november, var det precis tio år sedan familjen förlorade äldsta dottern Carro, 14 år, i cancer.
— Du är otroligt odödlig tills du drabbas av en sådan händelse. Men nu tänker vi hela tiden i termen att leva här och nu, det måste man. Vi deppar till exempel inte för pensionen än, den oron tar vi senare . . .
Läker tiden?
— Ja, på ett sätt. Man glömmer inte, men man vänjer sig.
Ni har fått ett barn till sedan dess?
— Ja, och Madde är otroligt lik Carro, både till sättet och utseendet. Det är klart att det är väldigt speciellt och fyller ett tomrum på något sätt även om ett barn inte kan ersätta ett annat.
Du engagerar dig mycket i barnen?
— Det har jag alltid gjort. Varit med på alla träningar. Madde håller på med både handboll, simning (som jag gjorde när jag var barn, senare vattenpolo) och gymnastik.
Och tränar massor själv?
— Fyra gånger i veckan är målet. Löpning, spinning, styrketräning.
Mål där?
— Satte tidigare målet att klara 100 kilo i bänkpress, det är gjort nu. När det gäller Å-loppet vill jag under 45 minuter. Hittills har jag sprungit på 46.54.
Hur känns det att fylla 50?
— Jag tänker att jag nu är yngst bland alla som har en 5:a framför sin ålder, inte äldst av de som har en 4:a framför som en 49-åring.
— Det känns bra helt enkelt. Jag har ingenting att klaga på.