Med modernt språk skulle Erik Östdal Gustavsson kunna kallas nörd, i ordets allra bästa bemärkelse. Kalenderbitare kan han också kallas. I det snart 90-åriga huvudet finns detaljer om årtal, namn och sportresultat i en sådan omfattning att en mindre än hälften så gammal Mänskligtredaktör blir grön av avund.
Han och deltidssambon Lillan sätter på kaffet hemma i Östdalsnäs, exakt 275 meter från rummet på gården Östdal där han är född. Och så säger han:
– Det är detaljerna som räknas. Sådant intresserar folk. Det berikar oss.
Så här kommer några detaljer: från 1945 var han så kallad löshäst på Katrineholms-Kuriren. Den gamla Haldan har han kvar. Våren 1953 blev han anställd och två år senare blev han sportchef. Han skrev under de tolv sportchefsåren cirka 700 krönikor, och berättar att han fick kritik för att han lyfte fram de små klubbarna.
Som bygdereporter i 20 år fram till pensionen lärde han känna de människor i Katrineholmsområdet som han inte redan bekantat sig med. Mellan 1979 och 1987 jobbade han deltid på Kuriren och deltid åt sporten på Radio Sörmland.
Hur känns det att fylla 90?
– Det vet jag inte än, säger han klurigt.
Han har avsagt sig uppvaktning och firar med de närmaste.
Överallt i huset finns kuvert och pärmar med dokumentation av det privata och hembygden. Högarna som ska sorteras är många. Härnäst vill han tampas med 1970-talet, ur ett personligt perspektiv. Kanske blir arbetet till en skrift.
’Och så säger han, apropå det där med detaljer:
– Ju mer vi vet om varann, desto mindre stridigheter blir det.
Ur det perspektivet är Erik Östdal Gustavssons livsgärning inget annat än ett långt och stort fredsprojekt.
Carina Wising