Gulten är 39 år. Som 4-åring kom hon till Sverige från Turkiet. Hon har tidigare bott i Hälleforsnäs och Flen, men sedan tio år tillbaka är familjen bosatt i Eskilstuna. Hon har ägt och drivit frisersalongen Sax o Kam på Kriebsensgatan i centrala Eskilstuna vid Studenternas Hus i sju år.
– I början av februari förra året fick jag veta att en kompis kille hade fått cancer. Jag blev jätteledsen. En vecka senare var jag själv på ett läkarbesök, gjorde en gastroskopi för att jag känt att det sved i magen.
Gulten har tidigare haft magkatarr och kände igen symtomen. Hon har även haft magsår.
– De sövde mig under gastroskopin, tog prover och såg då ett sår på magsäcken.
Den 23:e samma månad fick Gulten ett telefonsamtal som vände hela hennes och familjens liv upp och ned.
– Jag var ledig och var på Tuna Park när läkaren ringde och sa att jag skulle komma till sjukhuset – helst inte ensam.
Läkaren som gjorde gastroskopin och studerade kamerabilderna noga upptäckte en elakartad tumör i Gultens magsäck. Tumören var inte mer än någon/några centimeter och den var ung.
– De sa att jag inte haft den mer än ett par år.
Sen gick allt fort. Gulten trodde hon skulle vara på sjukhuset i ett par veckor. Det blev tre månader.
Behandlingen inleddes med cellgift med tre veckors mellanrum. Håret tunnade ur. Ramlade av i tussar. Till slut rakade Gulten bort det – på sin egen frisersalong. Skaffade sjal och senare peruk.
– Håret var mitt allt. Det var axellångt. Jag tyckte det var oerhört jobbigt att raka av det. Tänker på håret fortfarande. Kan inte hjälpa det, men förstås är det inte viktigt nu. Och det är på väg att växa ut igen.
– Cellgifterna var bara för att hindra att tumören spred sig, fortsätter Gulten. Det skulle ändå bli operation. Det visst jag. Magsäcken fick lov att tas bort.
Det skedde 6 juni. Gulten var inte med på barnens skolavslutning, de fick hälsa på henne efteråt på sjukhuset i stället.
Innan operationen fick Gulten rådet att samla krafter för att klara det omfattande ingreppet. Hon vägde då 86 kilo och åt upp sig till 105, även om hon inte direkt fått rådet att gå upp i vikt.
– Men jag tänkte; bäst att äta, sen får jag väl aldrig göra det mer utan magsäck.
Hon klarade första operationen, men sen kom de stora bekymren. Hela hennes mage blev infekterad, det bildades svamp i den och operationsärret kunde inte sys igen. Hon låg med öppen buk i sjukhussängen, fick näring genom en slang i magen och totalt 17 påsar blod. Sänkan, CRP, var som mest uppe i 365! Riktvärdet är att den ska hålla sig runt 10.
– Jag hade fruktansvärda smärtor, fick morfin, var i någon sorts dimma hela tiden. Magen svullnade upp som en ballong, det läckte och jag kräktes blod. Allt var helt hemskt. Jag var nära döden, men hoppet fanns alltid kvar inom mig.
Läkarna som utförde operation efter operation – Gulten har gjort tio ingrepp, små och stora inräknade – sjuksköterskorna, ja hela teamet på kirurgiska vårdavdelning 81 får mängder av beröm och tacksamhet av Gulten. Hon upplevde det som om alla kämpade tillsammans för hennes överlevnad, drog åt samma håll. På sjukhuset tycktes de också förundrade över att hon överlevde, att allt vände.
– Jag hade en läkare som satt vid sängen under tre nätter och gjorde allt för att jag skulle vara positiv.
Barnen?
– De har haft det jättejobbigt och varit jätteledsna. Men de har fått hjälp både på sjukhuset och i skolan. Och när de kom till mig varje dag klockan 14.00 på sjukhuset och hälsade på var de ändå alltid så glada. Då blev jag också glad.
I maken Sedats ögon syns det dock att sjukdomstiden tärt. Han var den som tog hand om barnens oro och samtidigt sa åt dem att inte gråta inför mamma.
– Allt det här har nog varit värre för min man och mina barn, än för mig, säger hon. Jag har varit så omtöcknad långa perioder. Det har känts lite som en dröm ibland.
Själv säger Gulten när vi träffas att hennes tårar är slut.
– De lämnade jag kvar på sjukhuset.
Hur ser livet ut nu?
– Jag var på efterkontroll i december och ska dit igen i april. Men jag mår bra. Har börjat jobba två timmar om dagen på frisersalongen. Men mina kunder känner inte igen mig längre. Jag har ju helt annan frisyr och är mycket mindre. Nu väger jag runt 70 kilo.
Gulten har ett ingrepp kvar, att ta bort port-a-cathen som är inopererad under huden på bröstet där hon fått injektioner.
Hur äter du utan magsäck?
– Små, små portioner och ofta. En banan direkt när jag vaknar, hårt bröd med smör och ost några timmar senare, sen barnportioner under hela dagen för att hålla energin uppe. Går det för många timmar mellan målen blir jag alldeles darrig. Men varje gång jag äter svullnar magen upp, på morgonen är den alldeles platt. Jag måste ha speciella byxor för att det ska fungera.
Gulten är dock oerhört tacksam för att hon fått behålla livet:
– Jag tar en dag i taget!