(Ursprungligen publicerad 2004-12-08.)
Över en natt förändras allt. Telefonen slutar ringa, det blir allt glesare mellan inbjudningarna och man får tjata in sina debattartiklar och uttalanden. Det här drabbar alla partiledare som kliver av. I sina memoarer brukar de berätta om sin i varierande grad svåra omställning till att bli en i mängden.
Särskilt svårt måste det vara för den partiledare som har lämnat sin post ofrivilligt. Gudrun Schyman har mött detta öde. Hon tvingades bort av ett parti som hade fått nog av all den negativa publicitet som Schyman hade dragit på sin person.
Men hon hade ju så mycket mer att ge, så mycket kvar att uträtta. Schyman valde att spela teater kring sin avgång. Hon påstod att hon lämnade posten frivilligt och kvarstod formellt som partiledare ett år efter avgången. Hon valde också att sitta kvar i riksdagen utan ordinarie plats i något utskott.
Schyman gjorde tidigt klart att hon skulle använda riksdagen som plattform i sitt fortsatta feministiska arbete. Hon var ju mycket mer än en partiledare, hon var en framträdande feministisk debattör. Med riksdagsmandatet i ryggen skulle arbeta som konsult i feminism.
Gårdagens besked att Schyman lämnar vänsterpartiet borde mot denna bakgrund inte förvåna. Även om de direkta skälen till avhoppet är oklara var det bäddat för det. Schyman har sedan lång tid tillbaka varit ointresserad av grovarbetet i riksdagen. Vänsterpartiet har i sin tur ingen användning av en före detta partiledare som tar partiets resurser i anspråk för att driva sina egna projekt.
Nu är det emellertid inte säkert att skilsmässan kommer att gå smidigt. Schyman trivs nämligen med att vara riksdagsledamot utan att tyngas av några riksdagsuppdrag förutom platsen som ledamot i den föga tidskrävande krigsdelegationen. Alltså blir hon politisk vilde, om hon klarar av att stå emot trycket från partiet.
Även om lagen ger Schyman rätt att behålla riksdags-platsen borde hon i anständighetens namn ställa den till partiets förfogande. Riksdagsmandatet må vara personligt i juridisk mening, men i praktiken fördes Schyman in i riksdagen av partiet och för att representera partiet. Något personligt riksdagsmandat i politisk mening har hon inte.
Gudrun Schyman går nu i slutlig politisk konkurs. Efter partiledarskapet försvann partiboken. Kvar finns en före detta med en skev självbild och ett diffust politiskt kall. För vad kan Schyman uträtta i politiken som inte redan görs av andra? Vilken politisk hålighet kan hon fylla som inte redan är upptagen? Floskelkvoten är fylld, tack och adjö Gudrun!