Säg idrottsplats, och många svenskar får direkt en bild i huvudet. Vissa får en lukt av gummimatta och svett i näsan, nyklippt gräs, ismaskinens brummande i öronen. Smaken av vatten i varm plastflaska, känslan av att vara med i ett lag – eller utanför. Friluftsdagar, lagsporter, medaljer som delas ut och hängs på hederplats. Hårtestar som fryser till is efter träning och dusch, där de sticker ut utanför mössan.
Vad betyder en idrottsplats? De platser vi väljer att befolka, hur påverkar de oss som människor?
Ronald Åman och Göran Gillis kom under hösten ut med en bok som handlar om just idrottsplatser. I nästan två år har de gjort research, till hjälp har de haft Mats Tallkvist, som de plockade upp längs vägen.
– Han hade en hemsida som heter idrottsplats.se, och är en riktig nörd i ordets bästa bemärkelse. Han trodde vi busringde först och inte förrän vi träffats trodde han på att vi ville skriva en bok.
Många idrottsplatser har besökts sedan dess. 280 har kommit med i boken, 176 har egna kapitel. Idrottsplatserna har sedan betygsatts i en skala som liknar den Guide Michelin använder sig av.
– De jobbar med stjärnor, vi med bollar.
En boll ges till idrottsplatser som står ut i sin omgivning, två till de som är värda en omväg att besöka, och tre bollar till de som är värda en resa i sig själva.
Sörmland är fullt av idrottsplatser, och många av dem är med i boken.
– Flera av dem har fått två bollar, och två har fått tre – Backavallen i Katrineholm och Folkungavallen i Nyköping. Det ska vara spännande arkitektur, intressant historia, storys, människor som kan berätta. Förhöjande effekter. Tittar man på exempelvis Folkungavallen har vi snickarglädjen, att den är så gammal men fortfarande i bruk.
Folkungavallen invigdes kungligt av kronprins Gustav Adolf, nuvarande kungens pappa. Men den byggdes faktiskt inte för att vara idrottsplats – 1914 uppfördes entrébyggnaderna där de står i dag för "Södermanlands läns Jubileums-Landtbruksmöte."
Hushållningssällskapet fyllde 100 år med en stor utställning, och det fanns också en paviljong med konst och en hantverksutställning. 1926 invigdes den som idrottsplats, efter en namntävling i Södermanlands Nyheter om vad stadens idrottsplats skulle heta.
Gunnar Jansson är idrottsplatsansvarig på IFK Nyköping, som sköter Folkungavallen. Sedan 1974 har han skött idrottsplatser i Nyköping. Han började på Rosvalla, men tog chansen att jobba på Folkungavallen när pensioneringar gjorde att det blev en plats ledig där.
– Det är så fint och trivsamt och bra på alla sätt och vis. Den ligger så fint med gamla kåkar runt omkring. Jag tror alla tycker det är fint att den finns. Jag har funderat på hur det kommer att bli i framtiden. Nu finns ju nya Rosvalla och med nya dubbelspår och tågdragningar med Ostlänken och allt vet man ju inte hur det blir. Allt har sin tid tyvärr, och jag tror inte de skulle göra en spårdragning över kyrkogården. Vi får se hur det blir.
Backavallen, den andra trebollspoängtagaren, är en helt annan typ av plats.
– Den började planeras 1957 och var klar 1962, och är byggt i brutalismens tecken. Det är en blandning av det och futurism i arkitekturen som verkligen står ut, säger Ronald Åman.
I Roger Staafs liv är Backavallen centrum. Som liten växte han upp precis bredvid, som ungdom spelade han bandy och fotboll, och som vuxen fick han jobb där.
– När jag sökte jobb här sa jag att jag ska köpa ett hus här precis bredvid, så jag kan gå till jobbet, säger han och skrattar.
Roger Staaf är arbetsledare för vaktmästarna och även tränare för KVBS A-lag. För honom är Backavallen en plats där han tillbringar tio–tolv timmar per dag, där han har sin försörjning och sitt intresse. Men även för Katrineholm som stad är Backavallen enormt betydelsefull, enligt Roger.
– Det är en samlingspunkt för alla katrineholmare som håller på med idrott, det är oftast där folk träffas, om man inte stöter på någon nere på stan. Det är en träffpunkt. När de bygger i storstäder nu, så tar de bort idrottsplatser och bygger hus där, men vad ska folk då göra på fritiden? De borde göra tvärtom, först bygga för fritid och sen bygga hus runtomkring, säger Roger.
– Om Backavallen inte fanns skulle det vara mer skadegörelse och sånt där, folk skulle hitta på massa annat. Nu har de något att göra, att engagera sig i, fortsätter han.
Tunavallen, hemmaarena för stadens stolthet Eskilstuna United, får två bollar i betyg. Den byggdes på 20-talet, och byggdes om på tidigt 2000-tal. 1958, det år då Sverige med bland annat Nacka Skoglund i spetsen vann VM-silver och arrangerade tävlingen, spelades VM-matcher här. Den särskilda arkitekturen, med fyra höghus som ramar in fotbollsplanen, gör att boende med balkong mot planen har topplatser varje match.
Ingen idrottsplats har tilldelats första pris, men om Ronald Åman skulle ge en idrottsplats den utmärkelsen skulle det bli Stockholms stadion.
– Den skulle få fyra bollar. Arkitekturen, historien med OS 1912, den har verkligen allt.
De allra flesta idrottsplatser är kanske varken spännande eller intressanta, utan bara helt vanliga. Men för dem vars lag har sin hemvist där kan idrottsplatsen, trots att den är en alldeles ordinär gräsplätt med omklädningrum, fortfarande vara bygdens samlingsplats.
Som i Stjärnhov, där idrottsföreningen har blivit en knutpunkt för både nya och gamla Stjärnhovsbor. När asylboendet Solbacka öppnade här förra året, och Stjärnhov plötsligt växte med 200 personer, blev idrott och sport ett sätt för de nyanlända att bli en del av Stjärnhov.
– Vi frågade oss själva vad vi som idrottsklubb kunde göra, och bjöd in de boende på Solbacka till våra gymnastikpass som vi kör. Och de ville gärna komma. Vår idrottsplats, Dammhagen, syns ju när man åker till Solbacka, och det var också många som kom när vi bjöd in dem till att spela fotboll, säger Kerstin Andersson, ordförande i Stjärnhovs IK.
Framgångarna i Stjärnhov har uppmärksammats i flera medier och skulle inte ha varit möjliga utan Dammhagen.
– Det är ett fint exempel på vad en idrottsplats kan vara, att den kan förändras med den tiden man lever i. Det är ju ingen jätteanläggning, men det är kanske tack vare det som det blir hanterbart att snabbt kunna göra en liten förbättring.
Förändringarna är tydliga när man ser på idrottsplatsens alla funktioner genom åren.
– När den byggdes hette den Stjärnvallen och var en plats för friidrott, men senare växte fotbollen och den bytte namn till Dammhagen. För några år sedan anlade vi boulebana och en beachvolleyplan och en cykelbana – det som folk är intresserade av nu. Dammhagen är ju också ortens badplats, någon har lärt sig simma där, någon har spelat boll, någon kanske gick på dans där på tiden när det fortfarande var dansbana. Jag säger inte att Dammhagen är viktig för alla i Stjärnhov, men det är en plats där många av oss träffas. Man bryr sig om stället.
Och det är lätt att se under klubbens fixardagar.
– Då är det alltid många där som hjälper till – styrelsen, Stjärnhovsbor, och boende på Solbacka. Första gången Solbackaborna var med byggde de en utvändig trappa till uteplatsen. Det är roligt att det är en plats som utvecklas med stöd av många, att vi anpassar den för den tid vi lever i.