Resident Evil har vuxit ifrån den krypande skräcken och blivit ett actionspel för två.
Det är nu över tio år sedan Capcom skapade skräckspelklassikern Resident Evil – en nervpirrande upplevelse där man hade alla odds emot sig i kampen mot horder av zombies runt Racoon City. Uppföljarna har följt det vinnande konceptet ganska troget. Men med Resident Evil 5 vågar spelutvecklarna sig på att testa nya spår. Om man gillar det eller inte är en smaksak.
Spelet väckte rasismdebatt redan när det förhandsvisades och man kunde se hur mörkhyade zombies slaktades en vit man. Det hela förklaras dock av att handlingen förlagts till den påhittade afrikanska regionen Kijuju, medan tidigare spel förlagts till länder som Spanien och Ryssland. Det skumma storbolaget Umbrella har ställt till med en biologisk katastrof och lyckats sprida en parasit som förvandlar befolkningen till zombies.
Här får man spela som den muskulöse terroristbekämparen Chris Redfield, men man får också en medhjälpare i form av biovapenexperten Sheva Alomar – spelbar om man vill engagera en kompis. Precis som tidigare kastas man rakt in i dramatiken utan att vara förberedd. Plötsligt står man inför rader av blodtörstiga zombies som inget hellre vill än att sätta tänderna i dig.
Det blir mycket action från start och den som gillar intensiva närstrider får sitt lystmäte. Den som vill återuppleva den krypande skräcken från tidigare spel och att hela tiden kämpa på gränsen för sin överlevnad lär dock bli besviken. Här är man aldrig ensam utan har hela tiden Sheva vid sin sida och när datorn styr henne hjälper hon till att hålla din rygg fri från fiender och helar dig när du blir skadad. Det kan kännas lite väl betryggande och inte så likt det klassiska Resident Evil-konceptet.
Faktum är att hela spelet bygger på att man ska vara två – antingen med någon medhjälpare online eller tillsammans hemma i tv-soffan. Splitscreen har man löst så att varje spelare får en lika stor ruta, en i övre vänstra hörnet och en i nedre högra hörnet. En annorlunda men smart lösning som gör det lättare att koncentrera sig på sin del av spelet utan att störas av medspelarens synfält.
Spelet är kryddat med fantastiska landskap och mycket att upptäcka i omgivningarna. Det finns mängder av skatter och troféer att samla på samt saker att låsa upp. En del saker kan säljas och för poäng man samlar kan man köpa 3D-modeller av spelkaraktärer. Vapen kan uppgraderas och så småningom erbjuda bonus i form av obegränsad ammunition när du vill köra igenom hela spelet en gång till.
Och spela igen vill man gärna. Inte bara för att hitta varje liten pryl och låsa upp allting utan också för att först efter finalen får man chansen att spela även som Sheva samt möjlighet att testa Mercenaries-läget där det gäller att överleva en fullkomlig flod av zombiefiender.
Ett av de galnaste spelen som sett dagens ljus till handkonsolen PSP var Patapon som blandade två så vitt skilda genrer som strategi- och musikspel. Nu kommer den lika charmiga uppföljaren Patapon 2 och hoppas på samma hyllningar som sin föregångare.
Tvåan bygger vidare på samma smittande koncept där man som en gudomlig kraft ska styra sina små Pataponkrigare genom att trycka in rätt knapp i takt med den pulserande bakgrundsmusiken. Det handlar helt enkelt bara om de fyra styrknapparna med symbolerna triangel, fyrkant, cirkel och kors.
Inga revolutionerande nyheter finns men väl en del förbättringar. Ett klart plus är att man kan importera sina sparade spel från första Patapon och så småningom dra nytta av pengar, prylar och vapen som man redan där kämpade ihop.
Evolutionary Tree använder man för att skapa och utveckla sin armé och där finns ett närmast överdrivet avancerat system av inställningar och specialiseringar för varje individ. Det blir nästan för mycket att hålla reda på och tack och lov finns möjlighet att använda automatiska inställningar. Spelet är lika förtrollande som tidigare med färgglada abstrakta landskap och 2D i flera lager. Extra kul är att fyra PSP kan spela ihop.