Har det någonsin varit så mörkt? Har hotbilden varit fullt så kompakt?
Times magazine har utnämnt Alan Moores och Dave Gibbons mäktiga serieroman Watchmen (som gavs ut av DC Comic 1986 och 1987) till en av historiens hundra bästa romaner. Alla kategorier sedan 1923.
Jag tror inte att Göran Hägg, som sammanställt tegelstenen 1001 böcker du måste läsa innan du lägger näsan i vädret, håller riktigt med. Men den är väldigt, väldigt bra. Och den behandlar ämnet superhjältar på ett helt nytt sätt. Som en grupp särlingar med få försonande drag, och där vår egen Malin Åkerman gör en av huvudrollerna som det svarthåriga bombnedslaget Silk Spectre.
Filmen är upplagd ganska exakt som serieboken – något lite förkortad men samma mörker, samma våld, samma kärvt raspiga tonfall. Och det är exakt samma tidsnöd. Det är bara minuter kvar till domedagen.
Lite samma estetik som i Ridley Scotts mästerverk Blade runner.
Och det börjar med att någon till tonerna av Nat ”King” Coles Unforgetable brutalt tar död på superhjälten Comedian. Den snart före detta hjälten har aldrig lagt någon större vikt vid att framstå som sympatisk, och som därmed har en hel rad misstänkta banemän.
Tidpunkten är oktober 1985 och Richard Nixon är fortfarande president – han tjänstgör på sin fjärde ämbetsperiod – beordrar skärpt beredskap eftersom man inte vill veta av en sovjetisk invasion i Afghanistan. Man kalkylerar rent av med att själv hinna attackera och slå ut den större delen av ryssarnas kärnvapenarsenal.
Alla större städer längs den amerikanska östkusten lär grusas i vedergällningsattacken men lite får man vara beredd att offra. Tankarna går till överläggningarna i krigsrummet i Stanley Kubricks kongeniala Dr Strangelove, där Peter Sellers och George C Scott grundligt gick till botten med om man kunde lita på ruskies eller inte.
En annan antihjälte, Rorschach, utreder mordet på Comedian och försöker få den gamla gruppen med världens smartaste man, Adrian Veidt, Night Owl, ”Dr Manhattan” och hans flickvän Silk Spectre att intressera sig för fallet. Det kan ju rent av vara någon som är ute efter alla de gamla maskerade hjältarna.
Mystiken tätnar samtidigt som hela landskapet långsamt förvandlas till en dödsskuggans dal. Rorschach själv fängslas och hamnar på en stormig avdelning där större delen av de intagna är gamla oförsonliga fiender.
Arbetsnarkomanen dr Manhattan, som snart inser att hans själva strålskadade fysionomi är ett hot mot alla han älskar, försummar sin flickvän som söker kontakt med Dan Dreiberg som är Night Owls alter ego.
Zack Snyder väjer inte för våldet utan är minst lika blodigt benknäckande som någonsin boken.
Men det är en så stark historia och den är så snyggt iscensatt att man bara häpnar. Och det blir garanterat ingen del två.