Det ser så konstigt ut, även om det egna partivalet ofta stämmer något så när med vad tidningars och etermediers valkompasser säger. Det där har jag nu hört från så olika håll att jag satt mig och tittat noga på frågorna. Jag har också experimenterat med att efter bästa förmåga svara så som jag tror att olika partiers sympatisörer kan göra.
Kritiken jag hört verkar det finnas mycket grund för. Den som litar för mycket på valkompasser kan bli rätt ordentligt lurad, eller i vart fall illa informerad. Även om "rätt" parti ofta finns med i toppen blir skillnaderna mellan partier ofta mindre än rimligt. De blir till synes godtyckliga när partierna har olika ideologi och profil men ändå ligger i det breda mittfältet av regeringsdugliga partier. Dessutom hamnar en del partier som ligger väldigt långt från varandra i en underlig ordning – som inte motsvarar skillnaderna i idéer och inte heller stämmer med hur väljaren brukar uppfatta det.
Vad jag kan se är förklaringen knappast sneda avsikter hos de som konstruerat valkompasserna – den som finns på en rad dagstidningars (även våra) hemsidor eller den som Sveriges Radio och SVT har. För att försöka få frågor som ser enkla ut att svara på, och svar som skiljer partierna åt, har konstruktörerna däremot försökt hitta aktuella konfliktfrågor och sådant som blir attitydtest. Dessutom ska alla partierna ha några av sina konfliktfrågor med.
Testen får på så sätt kraftig slagsida genom många frågor som väcker debatt men sakligt sett är rätt små eller något udda. En del mycket stora politiska områden blir undervärderade, eller ensidigt bedömda med sådant som säger ganska lite om huvudfrågorna. Det blir väldigt mycket varg i miljöpolitiken, och friskolor och mellanstadiebetyg tränger undan skolreformer, kunskapskrav och kvalitet.
Dessutom blir det ont om utrymme för många av de stora frågorna om ekonomisk politik, socialförsäkringar, arbetsmarknad och statsfinanser – och ännu mindre handlar om utrikespolitik, folkhälsa, näringslivets förutsättningar och landets konkurrenskraft. Sådana saker är svåra att fånga i enstaka enkla frågor. Men de har väldig tyngd i riksdagsarbetet, och de avgör möjliga regeringsbildningar. De skiljer också ut de seriösa, kompetenta partierna från klåpare och från sådana som kan det där med missnöje men varken vill eller kan räkna.
Flera saker som ofta i hög grad präglar människors partival fångas nästan inte alls. Ett fackligt perspektiv på arbetsmarknaden. Frihet och demokrati. Frihandel och betydelsen av företagandet för välfärdens skattebaser. Och så vidare. Partier med ett fåtal fixa idéer, ointresse för en mängd frågor och rätt mycket opportunism som utfyllnad blir inte avslöjade i kompassen, utan de kan hamna mitt bland de partier som kan vara tänkbara för att sköta en regering. Paradexemplet på det är Piratpartiet i SVT/SR:s kompass.
Något som en kompass inte kan visa, inte ens om man ställer frågorna bättre och undviker de här felkällorna jag nämnt, är ju om ett parti är ansvarsfullt och vettigt nog för att man bör kunna lita på det som en del i en regering. Den frågan behöver man som väljare alltid ställa sig.
Kompasser kan vara lite lustiga och säga i alla fall något. Men det är nästan omöjligt att göra dem så att de inte visar en hel del fel. Mycket av det viktigaste kan de inte visa.