Ena sorten är vanligen beslutande under beredningen av ärenden, och de väljs proportionellt, efter samma mönster som när väljarna utser riksdagen. Partigrupperna blir företrädda i utskotten och i EU-nämnden efter sin storlek. En partigrupp får rätt till representation, om den inte är för liten.
Till ett annat slags uppdrag räknas utskottsordförandena, talmannen och de vice talmännen. Där finns en sedvana som är mångårig, uppdragen fördelas mellan partierna. Men till varje uppdrag väljs en ledamot, det är inga proportionella val. En partigrupp har ingen rätt att utse en talman eller en utskottsordförande.
Skillnaden är ingen slump. Den här andra sortens uppdrag handlar om att personligen leda arbetet, upprätthålla spelreglerna, tillämpa Regeringsformens, Riksdagsordningens och budgetlagens bestämmelser och ansvara för att olika delar av riksdagsarbetet fungerar väl. Den som är talman, vice talman eller utskottsordförande är inte utsedd för att driva ett visst partis linjer eller maktanspråk (annat än genom att ordföranden som ledamot i utskottet deltar i att formulera dess förslag till kammarbeslut). En utskottsordförande eller en talman är hela riksdagens företroendevalde och behöver vara personligt betrodd inte just i sitt eget parti utan inom en långt bredare del av riksdagen.
Det hör till den svenska riksdagens kultur att partierna delar på de här uppdragen och även informellt tar ansvar för att enbart utse sådana som kan vinna förtroende långt utanför det egna partiet. Eftersom varje post tillsätts för sig ger Riksdagsordningen en möjlighet för en majoritet att stoppa sådana som antingen är personligt olämpliga eller företräder ett parti som är så extremt, systemfientligt eller nationellt opålitligt att dess företrädare inte är betrodda. Kommunister hölls av dessa skäl länge borta från alla ordförandeklubbor.
Det lät i går som om ledande personer inom Socialdemokraterna och de fyra borgerliga personerna tänker följa sedvanan att utse fyra talmän från de fyra största partigrupperna, alltså S, M, SD och MP. Det är inte nödvändigt.
Gäller det vilken vice talman Åkesson än skickar fram? I ett parti där själva ledningen är insyltad i hatsajter, nära kontakter med utländsk extremhöger och liknande kan det i efterhand komma fram mycket om den som satts som vice talman.
De fyra talmännen väljs på fyra år, de går inte att bli av med genom misstroendeförklaring, även om de skulle sköta sig riktigt illa. Ingen är skyldig att vid talmansvalen bortse från vad SD är för slags parti och vilka internationella förbindelser det har.
Kanske tycker gruppledningarna i de andra partierna att en 2:e vice talman inte kan klara av att göra något riktigt skadligt för riksdagen. Tja, det behövs bara en influensaepidemi för att sätta den som är 2:e vice som vikarie med hela talmansmakten i riksdagen – och den är omfattande.
Men det finns ju parlamentariska organ där säkerhetsrisken är av en helt annan dignitet. De parlamentariska kontroll- och insynsorgan som har inblick i underrättelsetjänst, signalspaning och annat sådant utses av regeringen, men platserna fördelas mellan partier, fast inte alla partier. Där ställs stora krav på nationell pålitlighet. SD-ledamöter där skulle vara en alldeles oacceptabel risk.