Stefan Löfvens? Nej, att hitta på det själva hade visserligen varit nästan omöjligt för dem. Men rösta nej? Inte.
Det hade inte varit lyckat att gå till val som motståndare till det enda av större betydelse som genomdrivits för att med en ny lönestruktur göra läraryrket konkurrenskraftigt bland studenter som lätt kan få välbetalda och kvalificerade jobb.
Men röstade nej, det gjorde MP, som sedan haft ett språkrör avdelat för att säga vackra ord om skolan och sprida en vag stämning av att kraven på förbättring kan tonas ned och bli mindre jobbiga.
Så vad händer om de som följde Jan Björklund i lärarlönefrågan ska bilda regering med dem som sade nej? De senare ville sprida mindre belopp mer jämnt. Så som kommunal lönepolitik varit när den visat sig maktlös att bryta mönstret att stöta bort studenter från yrket.
En del kommuner har börjat frukta att de vid regeringsskifte kan bli sittande med den nya lönekostnaden. Att de efter en rödgrön regeringsförhandling skulle kunna bli lämnade i sticket av staten är ju ingen så märklig misstanke. Så här: Skolminister (MP), kortsynt linje från det lärarfack som varit mindre entusiastiskt, finansminister (S) som trängs hårt av uppblåsta utgiftsförväntningar.
Så vad skulle det bli vid regeringsskifte? S-linje, att följa Björklund men undvika att tala om det? Eller MP-linje, att ha röstat mot Björklunds lönesatsning, men undvika att tala om det? Frågan har än så länge inget svar.
Det är inga obetydliga krafter som utmanats av den Björklundska innovationen att ta hjälp av riksdagens mycket stora budgetmakt i Regeringsformen för att bryta upp en lönestruktur som saboterat utbildningspolitiken. Det var närmast unikt i modern tid att på det sättet ställa den kommunala arbetsmarknadens parter åt sidan genom riksdagens budgetbeslut. Det innebar också att lönerelationerna inom lärarkollektiven och mellan läraryrket och andra yrken försköts på ett sätt som är mycket svårt att uppnå i vanliga förhandlingar. I sådana bevakar många parter varandra just för att hindra relativlöneförändringar.
Skälen för det som gjordes var starka. Blockeringen av lärarlönefrågan i de kommunala förhandlingarna hade kortslutit nyrekryteringen till särskilt en del av lärarutbildningarna. Men för Socialdemokraterna, med deras symbios med fackförbundsledningar, hade det varit ytterligt jobbigt – i realiteten omöjligt – att själva utarbeta samma linje, ifall de inte fått hjälp med den från liberalt håll.
Förutom MP-faktorn och den fackliga faktorn finns också ett missnöje på S-partiets vänsterflygel, som syns på ledarplats i S-tidningar som Arbetarbladet och Dala-Demokraten, där själva den ökade lönespännvidden mellan lärare med olika erfarenhet och kompetens ses som starkt negativ. Som åtskilligt i S-pressen vittnar detta om en opinion i partiet som i sig själv inte är stark, men snarare har gehör inom Vänsterpartiet.
Men vad resultatet skulle bli ifall alla dessa faktorer tillsammans skulle leda fram till en politik är oklart.
Liksom en del andra viktiga delar av de senaste årens skolreformer kan även förstelärartjänsterna räknas som hotade, i händelse av S-koalition vänsterut.