Riksdagsman Urban Ahlin (S), som så gärna vill bli utrikesminister, har övat sig länge på att följa språkreglerna, och han uttryckte sig lite annorlunda om samma sak.
Stefan Löfven har ändå rätt i att skillnaden inte var så stor och att hans kortfattade uttalande inte kan betyda att partiet bytt linje om Hamas eller om Israel på något väsentligt sätt.
Ändå blev det ett sjusärdeles liv, inte bara bland sådana som vräkte in grova och extremistiska nätkommentarer på Löfvens och partiets konto. Det var mycket känsligt att Löfven pekade på Hamas raketbeskjutning och på Israels rätt att försvara sig mot den. Att tolka det som att han skulle mena att Israel skulle kunna göra detta hur som helst kan inte vara ett rättvisande sätt att uppfatta honom.
Men Löfven fick mycket kritik ändå. Ett representativt prov på tonläget var att Lars Ohly (V) sade att "Löfven fördärvar arvet efter Palme". Just detta behöver vare sig Stefan Löfven eller vi andra bry oss så mycket om. Lars Ohly är inte det bästa sanningsvittnet om det gäller att uttolka vad Olof Palme skulle ha tyckt i olika lägen. Att postumt kollektivansluta Palme till en relativt välvillig hållning gentemot Hamas är inte självklart övertygande. Dessutom är Palme, som hann tycka väldigt olika saker under över 30 år i politiken, verkligen inte en oomtvistad vägvisare.
En del som nu är upprörda på Löfven har knappt sagt knäpp när olika arabiska härskare och krigsherrar gått fram med blod, eld och tortyr i olika hörn av Mellanöstern. Men det tänkvärda för Löfven, och för väljarna, är också en annan sak. Det är delar av sitt eget eventuella regeringsunderlag han har retat upp, och som oresonligt övertolkat det han skrev.
Skillnaderna mellan och inom de rödgröna partierna gäller inte främst graderna av ovilja mot icke-kommunala skolor eller hemtjänstalternativ. Det finns hos dem mycket djupare värderingsklyftor i större frågor än så – även i viktiga utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska frågor.