Gruppegoism kan ha nationella inslag, eller nationell förklädnad, en önskan om handelshinder gynnar inte landet men något visst affärsintresse.
Nationalism som det centrala ideologiska värdet i politiken är något som är mer långtgående. Att den står i motsats till hänsynen till den individuella människan räcker inte för att beskriva farorna med det slagets ideologi.
Den är dessutom något annat den kärlek till natur, språk med mera som de flesta har, utan att för den skull upphöja sin nationalkänsla till överordnad ideologi. Viktiga värden som präglat ett land står ofta i skarp motsats mot den kollektivistiska nationalism som görs till politisk ideologi i sig.
Demokrati, tryckfrihet, rättssäkerhet, likhet inför lagen, individuella rättigheter är i en rad demokratier, Sverige såväl som USA och många andra, viktiga inslag i det som ses som särskilt positivt med det egna landet. Friheten är ett värde som förenar människor, tvärs över många nations- och många partigränser.
Men nationalism som det högsta ideologiska värdet?
Det kan vara täckord eller dimridå, för fientligheten mot människors lika värde och mot demokratin. Nationalism var den ideologiska beteckning som ämbetsmanna-, kunga- och militärhögern gärna uppträdde under då den motsatte sig parlamentarismen och demokratins genombrott.
På liknande sätt var det i en rad länder. Den höger som motsatte sig demokratin eller var särskilt intensivt antiliberal och tullvänlig ville gärna kalla sig nationell.
Karl Staaff hade just detta slags höger som motståndare, och fick många anledningar att granska vad ordet stod för.
En sådan nationell rörelse brukar, sade Karl Staaff i riksdagen 1914, utmärkas av att man hos det egna landet vill se egenskaper som inte utgår från vad som är rätt och riktigt utan bygger på den råa styrkan. De statsmän som hyllas är "järn- och blodsmännen" (Bismarck då. Putin nu för tiden.)
Samtidigt var nationalismen sval eller negativ till såväl parlamentarismen som sociala framsteg i fråga om nykterhet, folkbildning och minskade klyftor mellan folkgrupper. "Nationalistisk" är i svensk politisk historia ett ord som hör ihop med den antidemokratiska borggårdshögern.
Men i en annan variant är det inte staten utan etniciteten, "das Völkische" på tyska, som nationalisterna vill hävda, med kollektivets styrka som överordnad och hänsynen till den enskilda människan reducerad till andraplanssak.
Då blir en central fråga, nyligen utlagd och förklarad av en vice talman, vilka som ska tillåtas tillhöra folket, vilka som trots allt ska få finnas kvar och vilka som ska stötas ut. Detta är vägen in i rasismen, och mycket annat där de värre tyska demonerna flaxat omkring från Herders tid och framåt.
Till nationalismen som överordnad politisk ideologi hör också en attityd som brukar gillas av många despoter. Den förknippas även med den intellektuella franska höger som kallats nouvelle droite: Man förkastar tanken att mänskliga rättigheter skulle vara universella och individuella, för att i stället betona en statscentrerad "samhörighet".
Nationalism vill gärna se sig själv som särskilt rysk, särskilt tysk, särskilt svensk – eller, på Mussolinis tid, särskilt italiensk. Men vad den egentligen står för är kollektivism och antiliberalism. Därmed är den också i konflikt med det som gör Sverige till ett fritt land.
Så var det redan på Staaffs tid. Mycket av det som gjort Sverige till ett så bra land tyckte de "nationella" hjärtligt illa om.