Det råder ingen vapenvila i Ukraina. Inte på riktigt. Varje dag kräver människoliv.
Ingen som jag talar med i Kiev litar på de ukrainska myndigheternas uppgifter om mellan tre och fyra tusen döda i kriget. Multiplicera det med tre, fyra, tio och du kommer närmare sanningen, säger folk.
Även om intensiteten i striderna har minskat sedan början av september tror alla att allt snart kommer att explodera igen. Samtidigt ställs frågor som det inte finns några bra svar på: Hur ser en seger ut? Vad innebär fred?
Många säger att Ukraina kommer att tvingas avstå delar av Donbass i många år (liksom Krim). Det kan bli det pris som måste betalas för att få bygga demokrati och välstånd i resten av landet.
Sedan pratar jag med några ukrainska patrioter från Donetsk. De berättar hur ett dussin av dem i våras, efter annekteringen av Krim, ställde sig på stadens huvudtorg med en ukrainsk flagga men jagades iväg av en aggressiv mobb medan polisen tittade bort. De kom tillbaka för nya fredliga manifestationer tillsammans med fler meningsfränder men bärande skottsäkra västar under jackorna. Det gör nämligen mindre ont att bli slagen med påk då. För slagna skulle de bli, det visst de.
Till slut gick det inte längre. Den separatistiska mobben lämnade dem inget utrymme, inte ens om de lät bli att visa sin patriotism öppet. Under dödshot tvingades aktivisterna lämna Donetsk tillsammans med sina familjer. De fortsätter dock att arbeta för sin hembygd genom att hjälpa flyktingar samt samla pengar till och transportera förnödenheter till de ukrainska styrkorna vid fronten.
De visar mig filmsnuttar och foton som de tagit på sina resor i Donbass. Sönderskjutna hus, fordon, militärbilar, stridsvagnar. Bilder på soldater och officerare som de bistått men som inte längre finns i livet. De talar om gangstrar och opportunister på terroristsidan, vanliga människor som lever under terrorväldet – folk som är patriotiskt sinnade och rädda, anpassliga Donetskbor, övertygade separatister eller personer drabbade av Stockholmssyndrom. Jag hör även berättelser om rövare och plundrare från den ukrainska sidan som drar omkring i krigsområdet.
Men det som berör mig mest är dessa Donetskbors besvikelse över att deras statsledning övergav dem i våras, när allt stod och vägde. Samma ledning kan vara på väg att överge dem en andra gång, genom att överlämna deras hem till terrorister och Putin.
Det gäller nämligen att vara på det klara med vad fred till varje pris innebär: Miljoner människor lämnas att leva i den mest hårdföra diktatur som Europa har upplevt på mycket länge, en miljö där en avvikande åsikt kan betyda döden.
Sveket kan dock komma från fler håll. Hur många europeiska ledare väntar inte på att konflikten i Ukraina ska "frysas" så att deras relationer med Moskva kan tinas upp? Vad som händer med dessa ukrainare som med livet som insats kämpat för frihet i enlighet med europeiska värden, blir en underordnad fråga.