I helgen skulle jag och min sambo snabbt studsa förbi kosmetikavdelningen på Åhléns City i Stockholm. En så kallad foundation stod på inköpslistan, fick jag veta. Besöket kom dock att vara betydligt längre än vad som på förhand hade antytts.
Snart satt min sambo i en stol och fick diverse produkter "applicerade" i ansiktet av en skönhetsexpert. Jag stod överflödigt bredvid och varvade dumma frågor med gubbmuttranden. En halvtimme senare hade en vinnande kombination utsetts. Min sambo log förnöjt åt resultatet. "Placeboeffekt", gnällde jag. Skönhetsexperten vände sin blick mot mig och frågade: "Vet du att många killar också sminkar sig nuförtiden?"
Aj! Plötsligt insåg jag att jag hade blivit tagen för en nervös lantis, vars rigida syn på könsroller gjorde kosmetika-användning för män otänkbar. Inte så smickrande. Nervös lantis, visst, men det där andra stämmer helt enkelt inte. Således upplyste jag experten om att jag i min ungdom minsann inte hade varit någon främling inför varken kajalpennan eller att klistra "Broder Daniel-stjärnor" under ögonen, med tillägget att jag numera bara försöker acceptera mitt eget åldrande och min tilltagande fulhet. "Okej", blev svaret.
Vi lämnade Åhléns – min sambo tre produkter rikare och 1 000 kronor fattigare. Jag visste att det inte var mitt bekymmer och att jag inte hade rätten att klaga, men på något sätt störde scenariot ändå mig lite. Så mycket pengar på något i grunden så överflödigt.
När vi var hemma igen satt jag och slösurfade på nätet. I mitt Facebook-flöde fastande jag på något som en gammal vän till mig hade delat. Igen blev jag irriterad, den här gången ganska rejält.
Inlägget gjorde reklam för en "dokumentärserie" som sades avslöja "sanningen om cancer". Vedertagna behandlingsmetoder som strålning är verkningslösa, hette det, medan naturläkemedel är det som i realiteten förmår bota sjukdomen. "Fy fan vad respektlöst mot människor som faktiskt har drabbats att sprida sådant ovetenskapligt båg", kände jag instinktivt.
Jag drog ett djupt andetag. "Allt går att sälja", konstaterade jag därefter för mig själv.
Några timmar senare gjorde jag ett nytt besök i den digitala världen. Med Åhléns kosmetikavdelning fortfarande färsk i minnet fångade en artikel från Nöjesguiden om smink, fåfänga och feminism min uppmärksamhet.
Jag skummade igenom texten, skriven av Lisa Carlsson. Mot slutet hakade jag dock upp mig på formuleringen: "Kan vi få vara motsägelsefulla och ambivalenta? Det här kapitalistiska systemet är helt sjukt. Men jag kan hata hur samhället ser ut, arbeta för förändringar och samtidigt tycka att krämer och serum är härliga."
Trots all min frustration över hur mycket strunt som produceras och marknadsförs skulle jag aldrig kunna skriva under på att "det kapitalistiska systemet är helt sjukt". Den liberala demokratin är nämligen också överlägsen på att utveckla och skapa fantastiska ting, såsom miljöteknik, läkemedel och allmänt välstånd. Ett av många exempel på motsatsen finns i det socialistiska Venezuela, som har gjort sig känt för den återkommande bristen på allt från material och mediciner inom sjukvården till basvaror, såsom mjölk, mjöl och toapapper.
Kort sagt är en situation där valen kan upplevas som lite för många alla gånger att föredra framför en situation där det inte finns någonting alls att välja.