Redan i mellanstadiet kunde frasen "jävla bög" dagligen höras eka mellan skolans vitkalkade väggar. Vi sade så när vi blev arga på varandra eller när vi bara ville visa hur mycket vi ogillade vissa. Ibland spekulerade vi också i om någon i klassen var det på riktigt, bög alltså, men hade svårt att tro att någon kunde vara så onormal. Eller kanske Edvard, då.
Vi hamnade med jämna mellanrum i slagsmål. Inte så att vi svingade knutna nävar, men vi slet, rev och brottades tills någon låg på marken och pep "ja" på den framvästa frågan "ger du dig?". Vi ville sätta varandra på plats och markera vem som bestämde.
Varför gjorde vi såhär? Tja, någonstans hade våra extremt känsliga ögon och öron fångat upp att det var helt okej – att det rent av skulle vara på detta vis. Så vi fortsatte. Accepterade systemet.
Jag kan i dag inte minnas att vuxenvärlden skulle ha tagit situationen på särdeles stort allvar. Visst sade våra lärare åt oss på skarpen när vi svor och visst bröt de våra slagsmål. Ibland fick vi kvarsittning. Fast parallellt existerade alltid en sådan där överslätande "pojkar är pojkar-attityd". Ingen tycktes känna sig manad att gå till botten med problemen.
Det hände till och med att skolpersonal i stället valde att uppmuntra vårt idiotiska beteende. Jag tänker speciellt på den lärarvikarie i högstadiet som av allt att döma saknade både formell och samtliga övriga typer av kompetens. Han som brukade hålla upp sina bägge pekfingrar i luften, låta dem stöta mot varandra och samtidigt säga: "det här, det funkar inga". "Inga" är alltså en dialektal, åländsk version av "inte".
Som allra värst var vi förmodligen i omklädningsrummet, efter gymnastiktimmarna. I detta könsexklusiva forum, oftast alldeles befriat från illvilliga lärarögon, kunde hetsandet få fri lejd. Kanske kändes det extra viktigt att betona vår tuffhet och icke-bögighet i en miljö där vi även var tvungna att visa oss nakna för varandra.
Någon som hade klantat sig på basketplanen blev så upptryckt i en vägg. Hårt rullade handdukar ven i luften när någon annan, som klassades som avvikande, piskades. Det påstods tvärsäkert att orsaken till att Tim inte ville duscha med oss andra var att han inte kunde hjälpa att bli upphetsad. Jävla bög.
På detta vis kan det alltså se ut när maskulinitets- och heteronormer reproduceras. Personligen har jag svårt att tro att någon enda av oss vann på den här ordningen. Däremot finns säkert flera som på ett eller annat sätt förlorade mycket, för lång tid framöver.
Det är av skäl som dessa som normkritiskt tänkande samt medvetenhet om hbtq-frågor är så viktigt i alla typer av verksamheter som riktar sig till unga. Tidningens temaserie #röttkort har under de senaste veckorna fokuserat på idrottsrörelsen ur just ett hbtq-perspektiv och visat att mycket arbete återstår.