Jag har blandade känslor inför fotboll. Alldeles oavsett att jag som späd och motoriksvag tioåring blev bänkad av IFK Mariehamn, på vårt lags första turnering i Finland, har jag det – blandade känslor. Speciellt inför herrfotboll.
Låt oss börja med det positiva. Fotbollen har en fantastisk förmåga att förena människor och att skapa tillhörighet samt gemensamma mål bland dessa. Sådant som etnicitet, språkbakgrund och klassidentitet är här så gott som ovidkommande. Det gäller på både amatör- och elitnivå.
För ett par veckor sedan rapporterade SVT om hur verksamheten i Östra Ryds IF:s juniorlag, Söderköpings kommun, räddades av ensamkommande flyktingungdomar från ett närliggande boende. Klubben saknade ett tillräckligt spelarunderlag, men fick tack vare flyktingarna nytt liv. Parallellt har vänskapsband knutits och frivilligengagemang väckts. Det är precis så delaktighet bland nyanlända uppkommer.
Om jag återvänder till min uppväxtort och "moderklubb" IFK Mariehamn, vars herrlag huserar i den finländska motsvarigheten till Allsvenskan, kan jag konstatera att där finns spelare med ursprung i såväl Finland och Sverige som Jamaica, Brasilien, Kenya och USA. På liknande vis ser det ut i damlaget Åland United, som även det spelar på högsta nivå i Finland. Jag har svårt att tänka mig att det skulle finnas några andra arbetsplatser på Åland där mångfalden är lika stor.
Så till det mindre smickrande sidorna av i synnerhet herrfotbollen.
Först har vi läktarkulturen. De rasistiska och sexistiska glåporden. Förolämpningarna mot motståndarlagets fans. Bengaler och föremål som kastas in på planen. Visserligen är det endast en minoritet av besökarna som beter sig såhär, men de är tillräckligt många för att det ska vara ett problem.
Sedan har vi våldet och huliganismen. Supportrar som slåss i sina klubbars namn, ibland med dödlig utgång. Här handlar det om en ännu mindre minoritet av fansen, men oproblematiskt är agerandet för den skull självklart inte.
Därtill finns mycket som talar för att miljön kring klubbarna i herrfotbollen ofta är extremt heteronormativ. Symptomatiskt är att Anton Hysén år 2011 (!) blev första manliga, svenska elitfotbollsspelare att komma ut som homosexuell.
Slutligen har vi den mutkultur som har odlats inom det gubbtunga internationella fotbollsförbundet, Fifa. Genom de nu pågående utredningarna börjar den oerhörda omfattningen av korruptionen inom organisationen bli allt mer tydlig. Fifa har, som bekant, även förbjudit att benämna det pågående Fotbolls-VM:et just "VM i fotboll", eftersom det är damer som spelar det.
Sammantaget är bilden att alldeles ofattbart mycket allvar, hat och prestige läggs in i vad som faktiskt inte är mer än några "vuxna mäns lek med boll". Detta aggressiva förhållningssätt är, om ni ursäktar mig, ganska så patetiskt. En fundering hänger samtidigt kvar: Vad är det med män och könsexklusiva sammanhang? Varför blir det så ofta så väldigt grisigt?
Jag vet inte, men det verkar onekligen som att den största skillnaden mellan herr- och damfotboll är avsaknaden av galenskap i den senare.