Visst var en del skillnader mellan oss finländare och syrierna uppenbara – framför allt att vi omöjligt kan förstå varandras modersmål. Därtill hade mina syriska vänner, exempelvis, aldrig ätit älg förut. Men inte heller vi finländare utgjorde någon kulturellt homogen grupp. Tre av oss är födda på Åland och svenskspråkiga. Den fjärde, min sambo, kommer från en finskspråkig familj i Vasa.
I slutändan är den här typen av olikheter trots allt ett ganska intetsägande resultat av slumpen. Betydligt mer talande, när det handlar om att finna gemensamma nämnare, är vilka val olika individer har gjort – vilka perspektiv, intressen och vanor de har tagit till sig av. Och i vårt middagssällskap fanns gott om beröringspunkter.
Vi hade verkligen trevligt ihop. Vi pratade om allt från politik och språk till förhållanden och mat. Vi skrattade och vi drev med oss själva. Ändå kunde jag inte undvika känslan av att sammankomster som denna snarare utgör undantag än regel – både i mitt eget liv och i samhället i stort.
Oftast umgås jag ändå med andra ålänningar, plus en handfull finnar och svenskar. Jag antar att det har blivit så eftersom jag tillbringade mina mest socialt aktiva år på Åland. Visst har en del vänner tillkommit sedan dess – och en del har fallit bort – men fram tills för ett par månader sedan kände jag inte en enda relativt nyanländ, utomeuropeisk person. Tyvärr tror jag att det är en ganska vanlig upplevelse hos majoritetsbefolkningen i Sverige (som jag i någon mån kan anses tillhöra).
Segregationen i de svenska storstäderna medför att de naturliga kontaktytorna mellan flyktinginvandrare och övriga svenskar blir få. Vi bor på olika ställen och lever parallella liv, utan att etablera starkare sociala band till varandra. Givet detta – hur kom jag då i kontakt med mina syriska vänner?
Jo, jag beslutade mig för att gå med i Kompis Sverige, en verksamhet som syftar till att hjälpa nyanlända och etablerade svenskar bilda kompispar. Efter en personlig intervju matchades jag ihop med den syriske kille, vars vän jag nu också har lärt känna. Och jag har inte ångrat mig.
När jag tänker tillbaka på min högstadietid på Åland och de personer som jag då omgav mig med kan jag se att vi delar många kännetecken och erfarenheter. Vi pratar svenska med samma fåniga dialekt och de flesta av oss har ätit älgkött, kört trimmad moppe samt blivit fulla på Golden Caps äppelcider i Badhusparken.
Men livet har rört på sig sedan dess, vi har fattat olika beslut och valt olika vägar. Det gör också, vill jag mena, att vi i dag kan ha mycket mer gemensamt med en person från exempelvis Syrien än vad vi har med varandra.
lucas.hermans@ekuriren.se 016-15 61 69
Lucas Hermans